Nu

Det fanns bara en uppgift kvar fick jag mig varse
Men det var ingen uppgift eller åtagande eller vad du vill kallar sånt strunt för egentligen
Det var det viktigare

Livet

Min dröm och längtan
Till verkligheten
Det svåraste jag tänkte mig kunna göra
Krig och anat force majeure eller annat slag … ären slags bagatell
Men
Visste vad jag kände
Och tänkte ta konsekvenseran av det

Nu

Mina steg

Var tvungen att ta mig ut
För att kunna vara
Här inne
Också

Ljusets väg, från solen och de andra stjärnorna, genom rymden och atmosfären ända fram till mig, var ju rak men inte så enkel
Rak var väl att ta i
Strålarna böjer ju av vid gravitationsfält
Så det man kunde skönja i tillvaron var inte beläget där det borde vara ur ett rakhetsperspektiv
Eller var det rakheten som inte riktigt hade landat i detta fortfarande unga universum. Gravitationsfälten var också ofta belägna där man inte tyckte de borde vara
Vad beträffar ”enkelheten” går det ju att konstatera att konkurrerande ljus ofta misstas för det från solen –  den moderna tillvaron fylls av sådant – och för att inte tala om alla snedvridna prismor och linser som förvränger och ändrar strålarnas karaktär

För ett tag sedan innan jag hade bestämt mig för att ta mig ut så hade jag föreställt mig att det där ute inte var kopplat till det här inne på annat sätt än att det där ute förstörde eller i bästa fall la en mörk sordin över allt – här inne – om jag tog mig ut. Som om att det fanns en orubblig makt – där ute
Därför var jag sällan där

Jag läste en artikel om att man hade funnit, visserligen på kvantnivå – men det var bättre än ingen nivå alls – att två partiklar kunde påverka varandra oberoende av avståndet mellan sig – som ett par tvillingsjälar. Kanske det berodde på observations- eller annat slags mätfel eller till och med tankefel. Ingen  kunde förklara hur det fungerade i alla fall, men så är det ofta. Oftare än man tror. Den förklaringsbara världen har sin charm och nytta – men jag anade andra
Jag tänkte i alla fall att om jag vore en sådan där kvantpartikel och lät min tvillingsjäl stanna här inne så fanns det ju något här inne som inte skulle bli totalkontrollerad av makten där ute. Stegen jag tog där ute skulle då följas av steg här inne
Men mina steg

Så jag begav mig ut

Utan Framtid

Fanns aldrig någon framtid
Utan något annat
Helt annat

Blev ledd, förledd, föst eller släpad
Sådant mynnar sällan i en framtid
I alla fall inte en egen

Blev fast i ett då
Eller det förledda dåets konsekvenser
I bästa fall

Annars var det rädslan som omgärdade
En rädsla som inte var min
Trodde jag

Som blev en yttersta gräns
Utan vy
Utan horisont

Inte en strimma passerade
Eller ens en glimt fick jag se
Av det som kunde, kanske bli

Något att se fram emot
Något annat
Än en plats utan framtid

 

Behövde de där

Jag behövde de där tidiga mornarna, strax innan det runt om hunnit bli sett och hört
Då allt låg öppet och framme och det mesta var möjligt, visserligen dolt eller snarare skyddat av en slags höljande dimma men där kontakten med världen fortfarande var sann och djup

Jag försökte alltid förlänga denna närvaro och varande så långt det gick innan jag till slut skulle bli bryskt utkommenderad
Jag ville ju få en än större vy av det som skulle kunna vara
Det som skulle kunna vara på mer riktigt
På ett ärligt sätt
Och jag ville försöka få med mig något av detta, dolt undan från andras stirranden och förnekanden, till senare, för tröst efter dagens tillknycklanden och sår
Det gick sällan men ibland

Jag började samla ihop dessa något djupt, djupt inne i det mörka 
Det blev långsamt allt mer och mer
Konturen av något, något annat började skönjas

Jag behövde de där tidiga mornarna

Vill inte vänta längre

Jag ville inte vänta längre
Jag ville basunera ut
Mitt jag
Till världen
För kontakt
För liv
Bland andra

Jag hade huggit länge
Väldigt länge
Både bort det som skulle
Och det nya som behövdes
Min trötthet var uppenbar
För mig
För alla

Visste om dig
Hela tiden
Men allt
Ledde åt annat håll
Förringandes och förskjutandes
Det väsentliga
För ett vi

Jag vill inte vänta längre

Jag log

Morgon hade ännu inte vaknat
Den djupa nattens kulmen var visserligen passerad men hade dock en viktig uppgift kvar
Trots den nu bara knappt glödande elden – kändes värmen
Kroppen dock smått nattligt nedkyld men jag frös inte
Jag satte mig upp mot trädstammen och tog in denna vargatimme med alla mina sinnen
Dödens timme, hade någon sagt
Men närmare livet hade jag kanske aldrig varit
Runt om var visserligen allt sig likt – det lurade på som vanligt
Det annorlunda var någonting i mig
En tanke, en riktning …
Jag log för mig själv

Exil

Satt fullständigt still
Andning och puls nästan omärkbar
Medvetandet ihoptryckt
Endast kroppens basala reflexer kunde vittna om nått organiskt
Närmare ickeexistens kom man inte som fysisk närvaro
Nu kanske jag skulle undgå anklagelser och förföljelse
Kanske jag gjorde
Men det fanns inget som kunde uppfatta det