Ord
Befann mig som främling.
Inte alls så annorlunda, nästan avkopplande och lugnt
Ett tag i alla fall
Men allt var nu prydligt upphängt och ställt i ordning
För beskådande
Vet inte om de såg något, de verkade bara titta
Stod där fortfarande som en främling
Reaktionerna doldes undan för undan
Minnet stelnade och försvann
Bakom tjocka murar
Bortom tid och rymd
Allt fördoldes
Tanken snärjdes
Förvisades förrådd
Till exil
Det dagliga blev det nattlig
Det nattliga blev det dagliga
Splittring, det normala
Det ogrundade, tvång
Bastionerna växte
Kanonerna paraderade
Pansarbeklätt blev mall
För allt och alla
Det mörka negligerades
Det ljusa förbländade
Totaliteten suverän
Någonstans var visserligen allt glömt
Men minnet dock kvar
Av vad visste jag inte – tänkte jag
Alltmedan jag sprang över de minerade fälten
Undvikandes kryppskyttarnas sikten
Bort
Bara bort
Satt fullständigt still
Andning och puls nästan omärkbar
Medvetandet ihoptryckt
Endast kroppens basala reflexer kunde vittna om nått organiskt
Närmare ickeexistens kom man inte som fysisk närvaro
Nu kanske jag skulle undgå anklagelser och förföljelse
Kanske jag gjorde
Men det fanns inget som kunde uppfatta det
En del görs direkt
En del görs sedan
Något måste göras direkt
Något annat måste göras senare
En del behöver inte göras alls
Något kan man inte göra utan att man vet varför
Annat bara om man bestämt sig
Jag orkade inte göra något alls
En bluffmakare
En narr
En kvacksalvare
En förljugen charlatan
Var de enda ord som jag kunde beskriva mig själv med
Visst fanns det fler ord
Men dessa var tillräckliga
Jag vandrade fram och tillbaka
Oförmögen till annat
Vägen bort var ändå så belamrad med bråte att det ändå inte utan betydande svårighet hade gått att traska varken mer fram eller ytterligare tillbaka
Jag försökte att låtsas som om ingenting
Det borde ju fungera
Det var ju mitt gebit
Men icke
Det som sen ägde rum var att det började hända och ske om vart annat
Men jag vågade inte fästa några ord vid det
Rädd för att det skulle låta som ytterligare en bedragelse
Från en bluffmakares mun
Trött på alla ljud omkring mig
Trött på allt jag ser omkring mig
Trött på alla dofter och lukter som virvlar kring
Trött på alla smaker jag upplever
Trött på temperatur och balans kan jag inte vara
Beröring saknar jag dock
Jag visste en hel del men behärskade knappt någonting
Kunde också väldigt mycket men förstod för lite
Världen var därför för stor men också för liten
Det lilla hade blivit för stort och det stora för litet
Allt hade blivit till ingenting och ingenting hade blivit till det mesta
Ja, och det var inte lätt att manövrera sig i detta
Jag stannade oftare i steget
För världen var aldrig så beskaffad som föreställningen kopplad till impulsen att förflytta mig gjorde gällande
Den var alltid helt annorlunda
Först strax efter högsta punkten för min lyftade fot visade sig oftast detta annorlunda i bästa fall
Men då var det försent
Kroppens tyngdpunkt var då sådan att inget återvändo fanns
Fann det då bättre att börja stanna i steget vid fotens högsta punkt, än att trampa på
Och försöka få syn på det där annorlunda i tid för att kanske något kunna styra om fotnedsättningen om det behövdes
Jag kom naturligtvis inte så långt med denna taktik
Jag gjorde aldrig fel.
Allt jag gjorde var rätt, ju.
I alla fall utifrån det perspektivet jag var tvungen att ta och ha.
Och därifrån jag agerade och befann mig var ju aldrig något alternativ ens existensbar. Fortsätt läsa ”Aldrig fel”
Jag såg det jag såg
Men kanske inte så mycket
Det var tillräckligt då i alla fall
För vad jag inte kunde se, såg jag inte
Så klart Fortsätt läsa ”Reste mig upp”
-Är du människa eller vad, hörde jag en röst inifrån, precis innan luckan vräktes upp.
-Jaha, det ser jag ju, svarade rösten snabbt och alltför lojt innan jag ens hunnit reagera på frågan.
-Varsegod å kliv in och fyll i blanketten här så är allting klart. Fortsätt läsa ”Tre Trappor Upp”