Vill inte vänta längre

Jag ville inte vänta längre
Jag ville basunera ut
Mitt jag
Till världen
För kontakt
För liv
Bland andra

Jag hade huggit länge
Väldigt länge
Både bort det som skulle
Och det nya som behövdes
Min trötthet var uppenbar
För mig
För alla

Visste om dig
Hela tiden
Men allt
Ledde åt annat håll
Förringandes och förskjutandes
Det väsentliga
För ett vi

Jag vill inte vänta längre

Exil

Satt fullständigt still
Andning och puls nästan omärkbar
Medvetandet ihoptryckt
Endast kroppens basala reflexer kunde vittna om nått organiskt
Närmare ickeexistens kom man inte som fysisk närvaro
Nu kanske jag skulle undgå anklagelser och förföljelse
Kanske jag gjorde
Men det fanns inget som kunde uppfatta det

Stormfågeln

Jag hade glömt allt
Glömt allt jag kommit hit för

Här, en färdigtrampad stig framför mig
Nednött, djupt ner i mark
Hade glömt allt som var 
Det enda jag kom ihåg var att jag någonstans mindes 
Ett någonstans

Men mitt tramp ledde mig hit
Till labyrintens bott

Mina fötter når ej dit
Mina ögon ser ej dit
Men jag hör vågors brus
Om jag blundar
Avlägset borta skvalpar minnen upp på stranden

Djupt under ytan skimrar en verklighet för en seende

Sjöfolk vädrar storm, revar segel, ankrar redigt
Stormfågeln skådar längtande det annalkande
Snart krossas minnen mot klipporna
Smulas sönder
Tätt över sjön nalkas dimman

Jag mindes att jag glömt allt

Allt för länge

Helt på det klara med hur elementarpartiklar hängde ihop och ordnade sin värld 
Hur det lite större månglade ihop sig i tillsynes oändliga symbioser och relationer 
Hur hela sammansättningen frammanade nuet till även ett då och ett sedan
Men fångad i illusionen om tid  
Och en delikat och spröd väv 
I försök till reflektion

Då 
Nu
Sedan

Jag satt stilla och funderade
Men kanske allt för stilla
Allt för länge

Inte ensam

Plötsligt var jag helt själv, noterade jag
Inget förföljde eller var mig i hasorna, till och med ingen
Till och med ingen
Det var som om jag befann mig på en helt annan plats, som om det inte fanns, det som alltid brukade vara
Det var inte helt tomt som det var då jag bara hade lyckats slinka undan för en stund, lurat bort mina fantomer. Nej, inte så tomt eller kanske snarare öde
Denna gång var jag visserligen helt själv men kände mig inte ensam. 
Inte alls ensam Fortsätt läsa ”Inte ensam”