Vaknade upp i det vanliga diset
Omgivningen, idag skarpa klippor, avslöjade ingen position eller plats
Kunde vara precis vart som helst
Ingen stig eller gång gick att kisa sig till eller känna sig fram till
Det var lite ovanligt
Och jag var tvungen att ta mig härifrån
Vargen hade som vanligt befunnit sig där med sina käftar vidöppna, skräckt mig till vaksamhet
Nu längre upplevde jag mig i alla fall inte skrämd eller hotad av besten, bara rädd och var den befann sig all annan tid visste jag inte. Den dök alltid upp med sina käftar vidöppna, efter natt.
Fick en plötslig kontakt med ett djupt stråk
Med ens vaknade det ytterligare till
Sinnet tog position, skapade sig tillbaka i vigör
Det blev klart
Och därborta
Såg jag en väg bort