Var tvungen att komma i kapp
Hade rusat sedan mörkret försvann
Allt det andra fick ta sig fram i sin egen takt
Denna gång var det ju inte botgöring som gällde
Täten var bekant men omöjlig egentligen att känna igen
Men det var oväsentligt
Mitt ”halt” ekade i dalgången
Och märkligt samtidigt upphörde slamrandet och trampet
– Här slår vi läger, kunde jag utan ansträngd röst kommendera
– Här slår ni läger, tänkte jag för mig själv, – Och för alltid
Jag väntade in allt mitt övriga
Och utan att vända mig om begav jag mig av
Tanken var redan långt framför
Vargen följde mig tätt i hälarna