Visste inte om det var den som höll i lycktan, i vars skens ytterområden jag stapplade fram i, eller om det var förföljarna, ansättandes mig till rörelse, som bekymrade mig mest
Visserligen fanns här heller inget att hämta
Men jag mindes nästan inget annat
Så den längtan sinade
Eller snarare stängdes inne
Mållös och snart helt onåbar
Dunklet svepte in i mitt sinnes djup
Förljög snart den sista spillran
Ändock fanns mitt bekymmer kvar
Kanske min totala ödeläggelse
Eller mitt sista strå
Jag rörde ju mig fortfarande
Fast i avkroken
Förvisso frampiskad men dold
Av det skumma rasket
I tillvarons utkant