Allt verkade helt nytt och annorlunda men fullständigt bekant.
Märkligt.
Förut hade allt varit som vanligt men fullständigt främmande.
Jag förstod först inte denna bekanthet men anade och lät den tanken vara och traskade vidare.
Terrängen sluttade här och jag lät min kropp utnyttja lutningens fysiska konsekvenser som förlängde mina steg ner mot dalens botten.
Först vid älvens strand stannade jag till och vände mig upp mot den branta klippans topp.
Borgen såg väldigt avlägsen och enslig ut härifrån. Den gick knappt heller att upptäcka även om man visste vart blicken skulle riktas.
Jag följde strandkanten så gott det gick, medströms. Hade ofta undrat var den mynnade ut någonstans, hur det såg ut längre bort. Men det var strax mörkt och jag var tvungen att stanna upp för läger.
Jag la mig ner på rygg i gräset och blickade in hela himlavalvet.
I ett svep.
Och somnade för första gången på länge.
Mitt i världen.