Bruset var konstant, men jag klev på
Nja, inte riktigt, ett försiktigt steg i taget för det hade ju nästan förlamat min balans
Den visuella delen var dock inte allvarligast, jag kunde ju blunda. Men mina öron var oförmögna att sluta sig
Så fick jag famla kring
Dunklet gav naturligtvis inga ledtrådar och mina långsamma steg drog ut på tiden
Vägen blev avfarter
Väven drogs ihop
Det var inget jag egentligen märkte men kanske anade och de förmodade bevisen gick aldrig att bekräfta
Var jag hade varit eller vart det bar hän var tydligt utsuddat. Men de skarpa kanterna avslöjade ändå en hel del. Men inget jag kunde uppfatta
Det jag egentligen behövde var …
Det har jag glömt
Bruset var för konstant