Var tvungen att ta mig ut
För att kunna vara
Här inne
Också
Ljusets väg, från solen och de andra stjärnorna, genom rymden och atmosfären ända fram till mig, var ju rak men inte så enkel
Rak var väl att ta i
Strålarna böjer ju av vid gravitationsfält
Så det man kunde skönja i tillvaron var inte beläget där det borde vara ur ett rakhetsperspektiv
Eller var det rakheten som inte riktigt hade landat i detta fortfarande unga universum. Gravitationsfälten var också ofta belägna där man inte tyckte de borde vara
Vad beträffar ”enkelheten” går det ju att konstatera att konkurrerande ljus ofta misstas för det från solen – den moderna tillvaron fylls av sådant – och för att inte tala om alla snedvridna prismor och linser som förvränger och ändrar strålarnas karaktär
För ett tag sedan innan jag hade bestämt mig för att ta mig ut så hade jag föreställt mig att det där ute inte var kopplat till det här inne på annat sätt än att det där ute förstörde eller i bästa fall la en mörk sordin över allt – här inne – om jag tog mig ut. Som om att det fanns en orubblig makt – där ute
Därför var jag sällan där
Jag läste en artikel om att man hade funnit, visserligen på kvantnivå – men det var bättre än ingen nivå alls – att två partiklar kunde påverka varandra oberoende av avståndet mellan sig – som ett par tvillingsjälar. Kanske det berodde på observations- eller annat slags mätfel eller till och med tankefel. Ingen kunde förklara hur det fungerade i alla fall, men så är det ofta. Oftare än man tror. Den förklaringsbara världen har sin charm och nytta – men jag anade andra
Jag tänkte i alla fall att om jag vore en sådan där kvantpartikel och lät min tvillingsjäl stanna här inne så fanns det ju något här inne som inte skulle bli totalkontrollerad av makten där ute. Stegen jag tog där ute skulle då följas av steg här inne
Men mina steg
Så jag begav mig ut