Alla texter

Under Stjärnorna

Jag hade passerat mycket och uppenbarat mig -men ofta väldigt kryckaktigt
Men denna dag haltade jag verkligen fram

Fick ta sånt stöd som var mig tillgängligt, nästan bara för att resa mig upp
Kanske berodde detta på mitt inte tillfälliga besök i de fundamentala krafternas universum och försöken där att stå rak
Jag tror det, för en övergång av det slaget görs inte obeivrat och utan påföljd
Men det var ju en slags träningsvärk eller en växtvärk, livets sätt att hamna i samklang
Gravitationen hade bara gjort sitt jobb, stabiliserat mina fötter mot jorden så att jag skulle kunna resa mig upp mot stjärnorna och skyn

Så jag haltade vidare
Under stjärnorna

Snart dags

Hade kretsat kring många varv
Sfärens roterande ställde till det men med mitt eget piruetterande fick jag det att fungera
Det såg inte vackert ut men det var det ingen som kunde se och påtala

Med min alltmer upplärda blick hade avspaningen fortgått systematiskt snabbt
En del gick att känna igen och en del var nytt men molnen dolde ofta snabbt blottlagda ytor

Det var snart dags
Halveringstiden var tydligen kortare än vad som uppgivits
Dräkten behövdes inte längre

Det var snart dags

Oändligheten

Solen gjorde sina försök, och den vackra morgonen gjorde det heller inte lättare att inte gilla denna morgon för att göra mig redo

Men
Jag ville inte gå ut, igen
Och jag ville definitivt inte gå in, igen
Ute, inifrån sett, skrämde
Inne, utifrån sett, avskräckte

Eftersom där jag befann mig inte räknades eller kanske ens fanns, men existerade, så rörde jag mig obehindrat, för en stund
Jag klättrade allt högre
Såg en horisont till slut
Såg ner
Mina spår löpte runt i en åtta
Fast på ett möbiust sätt
Det fanns bara en sida
Jaha, tänkte jag, och fick tänka till
Det var ju enkelt att lösa
Jag klättrade ner

Oändligheten fick vänta

Passagen

Att befinna mig var aldrig problematiskt, förutom då från var enda utvägen

Inte att redan befinna mig på väg heller
Det var oftast euforiskt pirrigt

Det var passagen mellan här och där som verkade trång och skrämmande. 
Eller ögonblicket strax innan och kanske mer antagandet om den

Att ändra eller byta given vistelse var vanskligt då den enda redan var given
Speciellt om skälen endast var mina
Men jag hade i hemlighet sedan länge tagit mig dit och hit igen och passerat

Ravinens botten 1000 meter nedanför eller klippans slippriga branthet avskräckte inte denna gång

Jag klättrade vidare

Motdrag

Var tvungen att blint fly fram hela vägen
Visste att den varelsen på dagen såg precis det jag såg och kunde spåra mig utan vidare om jag inte täckte för mina ögon
Med sönderriven kropp och stukad vrist föll jag till slut trött ner i min asyl
Tillfälliga
Det mörknade och strax vågade jag ta av ögonbindeln
Nattetid såg jag precis det varelsen såg med sitt mörkerseende
Så jag började snabbt planera mina motdrag

Ett evigt skådespel

Fick intrycket att de inte riktigt gillade vad de höll på
med, längre 
I alla fall inte denna uppsättning, vilken hade pågått ett
tag
De började allt oftare glömma repliker och steg
Själv var jag egentligen otroligt less
Och till slut gav dom sig iväg, en efter en efter en Fortsätt läsa ”Ett evigt skådespel”