Alla texter

Skyldig

Det fanns två positioner
Skyldig eller inte skyldig
I de åtalades och anklagades värld
Där jag rörde mig

För mig fanns här också bara ett läge
Att hela tiden bevisa min oskuld

Hade all nödvändig kompetens och även hjärna för att oftast få målen nedlagda i ett tidigt skede. Men skuldkastandena frambesvors i sådan takt att jag inte ens hade tid att göra mig skyldig till något om det så vore
– Det kanske också är en brytelse mot något, for igenom skallen
Dömd för att ingenting gjort sig skyldig till
Det vore något
Kanske skulle ta och fråga om det

Mina fötter började stega mot dömarpodiet
Jag vände upp mitt ansikte. Men såg ingen och heller inga bisittare
Vände mig om
Helt tomt
– Va, skrek jag till och fick bara ett svagt eko tillbaka
Podiet och alla stolarna liksom golvet var täckt av ett ganska tjockt dammlager
– Här har inte varit någon på länge förutom jag, slog det mig medan jag vände blicken bort på mitt av pappershögar belamrade bord. Där var inget damm i alla fall. Hade ju hela tiden suttit och fyllt i mina papper och dokument för mina försvar

Vad skulle jag göra nu?
Det slog mig att jag kanske var skyldig mig själv att kolla upp detta här lite närmare
Och det var jag
Så jag klev ut ur salen utan ett enda papper eller dokument

Det som var att minnas

Det fanns inget att minnas
For igenom huvet
Inget alls

Men huvet hade ju inte varit att lita på i realiteten
Och ingenting annat då heller egentligen
Men det som ändå grodde var allt från det förflutna
Som visserligen ännu inte kallades för minnen

Kompleteringen skedde långsamt
Men ändå kvalfylld och bråkig
Fast utan bugning eller referens

Och allt fylldes och tog plats
Allt 
Det som var att minnas

Förbannade fågeln

Jag förbannade den fågel som glatt kvittrade 
Och väckte mig ur min självömkan 
I min bivack

Ville vara kvar 
Tycka synd om mig 
Se över mina sår 
Omformulera 
Omreglera det nödvändiga
Och rensa bilden av världen 
Av det som inte blev sant 
Ytterligare sanningsgöra hypoteserna
De gamla hypoteserna

Såg mig nästan ytterligare fast 
I virveln 
I nätet som spunnits enbart för mig

Om det inte hade varit för den förbannade fågeln

Försökte i alla fall

Märkligt påfund det där med vår och sommar

Jag frossade ju i höstens och vinterns döljande
I dess lov för avskilt läge och enskildhet
Men i hemlighet längtandes och önskandes

Efter allt
Som inte sker i skymundan och otillgänglighet

Trodde mig bara vara för mig själv, men naturligtvis ensam
Såg mig själv ännu mer ensam ju mer planeten lutade
Men kunde ju inte skylla på universum för detta

Jag stod där i mörker och relativ kylighet och väntade på uppgång
Och strax så hände det

Dagen grydde
Jag försökte i alla fall fånga den

Längtade ännu natten

Så länge dagen balanserades av natten fanns det hopp 
Naturen hade sin gång 
Sin lust
Sitt liv  
Evigt, kanske
Kontraster och differenser
Likheter och similariteter 
Omvartannat I en nyansfull
Lågande omfamning

Det gråa ändade till slut allt
Dagen tänjdes
Ljuset bleknade
Natten doldes 
Och mörker drog in 
Drev in hela sin fordran 
Skuggan upphörde 
Allt löstes upp
Droppandes sakta ner
På den döende marken

Men i sitt fördolda
Längtade ännu natten

Fortsatte färden

Kunde känna sökarljusen i nacken 
Men jag fortsatt att blunda 
Ville varken bli bländad 
Eller vägledd 
Jag smög mina steg snubblandes försiktigt fram över rötter och sten 
Skogen var ganska tätt här 
Vilket var bra 
Hellre lite rispor på bar hud 
Än förledd och förblindad på djupet

Jag blundade fortfarande när jag kom fram till gläntan 
Förföljarna verkade mycket avlägsna 
Hade jag verkligen skakat av mig dem 
Förlett dem för en gång skull 
Jag log tyst för mig själv

Visste ju att ljuset lockade till säker mark 
Men helt fel 
Och förblindade till foglighet

Men här var jag för en stund

Strax slöt jag återigen ögonen
Och fortsatte färden

Behövde de där

Jag behövde de där tidiga mornarna, strax innan det runt om hunnit bli sett och hört
Då allt låg öppet och framme och det mesta var möjligt, visserligen dolt eller snarare skyddat av en slags höljande dimma men där kontakten med världen fortfarande var sann och djup

Jag försökte alltid förlänga denna närvaro och varande så långt det gick innan jag till slut skulle bli bryskt utkommenderad
Jag ville ju få en än större vy av det som skulle kunna vara
Det som skulle kunna vara på mer riktigt
På ett ärligt sätt
Och jag ville försöka få med mig något av detta, dolt undan från andras stirranden och förnekanden, till senare, för tröst efter dagens tillknycklanden och sår
Det gick sällan men ibland

Jag började samla ihop dessa något djupt, djupt inne i det mörka 
Det blev långsamt allt mer och mer
Konturen av något, något annat började skönjas

Jag behövde de där tidiga mornarna