Texter

Några ögonblick på mig

Dimman kändes trygggt behaglig denna gång
Som ett mjukt dunbolster att luta sig mot
Ville att det skulle vara för en än längre stund denna gång 
Ville slippa bli överöst av allt det där som alltid öser över mig

Men kände det bleka ljusets kraft alltför väl
Den gav ingen pardon
Visserligen kunde jag skapa skenmörker för en stund
Men jag hade inte den tiden nu

Stilla föstes dimman bort och jag blev fullständigt synlig och blottad
Men ännu inte för världen
Den hade ännu inte skapats
Jag hade några ögonblick på mig

Långt bort bland människorna

Hade sällan befunnit mig på någon vettig plats att vara
Bland människorna alltså
Allt verkade bara vara yta och dagligheter
Inget konstigt i det, fullständigt normalt
Bland människorna alltså
Men det var inget för mig
Gick hellre i skogen och lät mig drömas bort med neuronernas trevande nyfikenhet
Långt bort
Ända bort till längtan om en vettig plats att vara
Långt bort
Bland människorna alltså

Och världen vred sig

Jag var alltid duktigt beredd när det gällde det snabba och akuta, men aldrig på det långsamma och vardagliga
I min ständiga beredskap existerade inte en vanlig dag, med alla de andra
Mitt rappa sinne var totalt inställd på oberäkneliga faror och hot, ju
Från utsidan

Det långsamma fångade dock in mig
Emellanåt
Upptäckte vid ett sådant tillfälle att det mesta jag vaktade på och försökte undvika kom från insidan
De lurades bara att ockupera formerna där ute och orättvist dölja dessas egenheter

Sömnlösa nätter blev mardrömsfyllda nätter
Det långsamma blev det akuta, det snabba blev det stilla

Och världen vred sig

Det där spännande

Inte spelade det någon roll att jag hade skarpa ögon, eftersom jag inte visste hur jag skulle använda dem eller alls förstod vart jag skulle rikta dem. 
Även om allt detta hade fungerat väl så hade jag nog inte begripit något av det som hjärnan valde ut av det som ögonen registrerade.
Att jag ofta blundade spelade då ingen större roll för min tillvaro. 
Inte alls så där spännande

Jag reagerade också bara på det som egentligen aldrig kom att hända. Min reflex var betingad på skeva återsken av skuggornas hägring. Det såg jag minsann
Men om det mot förmodan ändå hände så hände det aldrig för mig, för jag var redan bortreflekterad
Inte alls så där spännande

Oasens palm svalkade mig när jag i min pilgrim stannade upp för en vila ett slag
Jag hoppades mig vid framkomsten kunna bemästra seendet för att kunna agera så att det hände
Allt det där spännande

Tusen vägar och ett håll

Om jag vred mig om en aning så kunde jag se många fler håll att gå åt
Gjorde inte så ofta det
Hade jag vridit mig ännu mer och runt om hade jag sett alla möjliga håll att gå åt
Till och med alla omöjliga håll

Min vy var vanemässigt begränsad men inte av det mina ögon var fixerade på eller den speciella riktningen utan av den fruktan i det jag befarade skulle hända om jag släppte det med blicken.  Rädd för att inte ha något att ankra min blick i och tappa balansen innan jag bestämt nytt håll
Och då var det inte bra med många håll
Jag var inte medveten om allt detta och min trygghet låg fast instängd i och bestämdes av det redan kända

Fick då heller aldrig chansen att upptäcka de håll som sällan kunde synas vid ensidig uppmärksamhet. Dessa var kanske inte regelrätta håll utan mer perspektiv, aspekter men allra viktigast, grundade i andra motiv

Klart att jag blev förvånad då mitt huvud allt oftare började vridas fram och tillbaka vid tillfällen och innan jag ens var medveten om det och kunde göra något åt det
Jag fick syn på allt möjligt och märkligt och nytt
En del slog klang i djupa stråk annat väckte annat, mycket var obegripligt

Jag fann mig till slut vrida mig fullständigt om
Helt om
Och mer därtill.
Tiil slut såg jag tusen vägar men märkligt nog kanske bara ett håll