Författare: Peter

Inte så långt

Jag visste en hel del men behärskade knappt någonting
Kunde också väldigt mycket men förstod för lite
Världen var därför för stor men också för liten
Det lilla hade blivit för stort och det stora för litet 
Allt hade blivit till ingenting och ingenting hade blivit till det mesta

Ja, och det var inte lätt att manövrera sig i detta
Jag stannade oftare i steget
För världen var aldrig så beskaffad som föreställningen kopplad till impulsen att förflytta mig gjorde gällande
Den var alltid helt annorlunda
Först strax efter högsta punkten för min lyftade fot visade sig oftast detta annorlunda i bästa fall
Men då var det försent 
Kroppens tyngdpunkt var då sådan att inget återvändo fanns
Fann det då bättre att börja stanna i steget vid fotens högsta punkt, än att trampa på
Och försöka få syn på det där annorlunda i tid för att kanske något kunna styra om fotnedsättningen om det behövdes

Jag kom naturligtvis inte så långt med denna taktik

Under Stjärnorna

Jag hade passerat mycket och uppenbarat mig -men ofta väldigt kryckaktigt
Men denna dag haltade jag verkligen fram

Fick ta sånt stöd som var mig tillgängligt, nästan bara för att resa mig upp
Kanske berodde detta på mitt inte tillfälliga besök i de fundamentala krafternas universum och försöken där att stå rak
Jag tror det, för en övergång av det slaget görs inte obeivrat och utan påföljd
Men det var ju en slags träningsvärk eller en växtvärk, livets sätt att hamna i samklang
Gravitationen hade bara gjort sitt jobb, stabiliserat mina fötter mot jorden så att jag skulle kunna resa mig upp mot stjärnorna och skyn

Så jag haltade vidare
Under stjärnorna

Snart dags

Hade kretsat kring många varv
Sfärens roterande ställde till det men med mitt eget piruetterande fick jag det att fungera
Det såg inte vackert ut men det var det ingen som kunde se och påtala

Med min alltmer upplärda blick hade avspaningen fortgått systematiskt snabbt
En del gick att känna igen och en del var nytt men molnen dolde ofta snabbt blottlagda ytor

Det var snart dags
Halveringstiden var tydligen kortare än vad som uppgivits
Dräkten behövdes inte längre

Det var snart dags

Oändligheten

Solen gjorde sina försök, och den vackra morgonen gjorde det heller inte lättare att inte gilla denna morgon för att göra mig redo

Men
Jag ville inte gå ut, igen
Och jag ville definitivt inte gå in, igen
Ute, inifrån sett, skrämde
Inne, utifrån sett, avskräckte

Eftersom där jag befann mig inte räknades eller kanske ens fanns, men existerade, så rörde jag mig obehindrat, för en stund
Jag klättrade allt högre
Såg en horisont till slut
Såg ner
Mina spår löpte runt i en åtta
Fast på ett möbiust sätt
Det fanns bara en sida
Jaha, tänkte jag, och fick tänka till
Det var ju enkelt att lösa
Jag klättrade ner

Oändligheten fick vänta

Passagen

Att befinna mig var aldrig problematiskt, förutom då från var enda utvägen

Inte att redan befinna mig på väg heller
Det var oftast euforiskt pirrigt

Det var passagen mellan här och där som verkade trång och skrämmande. 
Eller ögonblicket strax innan och kanske mer antagandet om den

Att ändra eller byta given vistelse var vanskligt då den enda redan var given
Speciellt om skälen endast var mina
Men jag hade i hemlighet sedan länge tagit mig dit och hit igen och passerat

Ravinens botten 1000 meter nedanför eller klippans slippriga branthet avskräckte inte denna gång

Jag klättrade vidare