Hade farit havet fram och åter
Ett bra tag
Fartyget var illa åtgånget efter att ha kastats genom stormar och bärgats från bottnar och rev
Den låg nu uppsläpad på land för reparation
De allvarligaste skadorna hade skett när jag hade lagt till eller försökt lägga till för hamn
Någon var alltför grund vid kaj, någon alltför djup
Alltifrån två till hundra fot stötte jag på
Antingen alltför grund med risk för uppslitet skrov eller för djup med risk för djupa malströmmar som drar ner
Allt jag behövde var 6 fot
En famn
Etikett: Bara Tankar I
Feljusterad
Öppnade den rangliga garderobsdörren
Där hängde alla förklädnader jag använt i prydlig och ceremoniel sekvens
Och där var alla anteckningar och protokoll jag fört sorterade i fasansfull perfektionism
Förklädd hade jag vandrat omkring och ständigt iakttagit, noterat och protokollfört
Inte bara i falskt och fegt hölje utan i en ständig jävssituation
Det var inte bara garderobsdörren som var feljusterad
Ett annat efter
Har befunnit mig på många platser, men sällan här och nu
Haft en slags oändlig frihet men ändock fängslad
Jag har korsat land, farit skog, forsat älv
Seglat hav och dykt djup har jag också gjort
Även stigit berg och sökt under jord
Men vart jag än var så var det inte här och nu
Mest då och ett fingerat sedan
Men jag längtar hit och nu
För ett annat efter
Mycket lång
Visste inte om kriget ännu pågick eller inte
Striderna var i alla fall inte över
Kände ett och annat granatsplitter och kula tränga in i kroppen då och då, men det gjorde mig inget
Min kropp var redan duperad och sinnet näst intill sedimenterat
Ur ett perspektiv var ju kriget definitivt redan vunnet i alla fall
Ur ett annat naturligtvis förlorat
Hur det nu gick till?
Men så verkade det vara
Försökte famla mig i rätt riktning bland ruinerna och liken
Vägen låg lång framför mig
Mycket, mycket lång
Sjönk ihop
Giftet hade antagligen börjat verka.
Hur det skulle manipulera mig var jag inte klar över. Hade bara en känsla av konstant ökad yrsel och vilsenhet och sedan inget alls.
Medan jag marscherade och fogade mig med de övriga funkade det ok. Men jag visste aldrig var vi befann oss eller vad vi gjorde eller vitsen med situationen.
Det var inte nog, fann jag mig själv yra så jag stack. Var ju tillräckligt omtöcknad för att våga det.
Efter att jag deserterat var jag tvungen att hålla mig i ständig rörelse för att hålla ett slags status quo i den tillfälliga tillvaron och lura kroppen att jag fortfarande marscherade med, att jag fortfarande var en foglig.
För ett tag funkade det.
Där var jag med giftet spridd i min kropp och själ. Oförmögen att värja den antagligen annalkande förintelsen, som jag trodde kom, och faktiskt nästan längtade efter.
Men den kom aldrig lyckades jag notera innan jag till slut sjönk ihop av utmattning.
Förseningen
Ibland var det som att jag försökte observera för mycket på en gång
Det blev som om världen inte var med på det
Kraftiga kaskader från vulkanen varvades med djupt rummel från underjorden eller skyfall
Men jag fortsatte trots detta och att jag sällan fick syn på någonting
Förseningen berodde mest på alla hägringar och varsel som lurade på
Passera förbi
Var en av dom som träffades men aldrig kunde mötas
Vågade aldrig stå kvar och se, vände mig alltid om
Såg alla passera förbi
Såg dig passera förbi
Det var ingen idé
Vi hade kunnat träffas men aldrig mötas
Nu
Är det bara jag som passerar förbi
Men har ingen att möta
Nära avstånd
Jag behöver vara nära
Mycket nära
Fast med avstånd
Rätt avstånd
Rätt nära avstånd
Fasade över
Fasade över de många beslut och avgöranden som med säker lättvindlighet fattades utifrån fördomsfulla föreställningar och okunskap
De döda kropparna låg prydligt uppradade längs med vägkanten. En del i krampaktigt frusna ställningar som i försök att värja sig – någon liksom bara enkelt ditkastad. Det märkliga förutom det uppenbart fasansfulla var frånvaron av lukten – stanken av död och förruttnelse.
Jag fortsatte försiktigt förbi med blicken koncentrerat riktat lite mer uppåt men undgick inte att lägga märke till de sista kropparnas ansikten. Tyckte mig känna igen anletsdragen.
Det var ju jag
Jag sprang och sprang
Föll ihop, skräckslagen och förvirrad
Och fasade över de beslut jag nu hade att fatta
Övertyga
Mörker sades vara urtillståndet
Ljuset bara ett undantag
I universum
Kunde hålla med, där jag befann mig
Men naturens mörker är en passiv aktion och dess ljus
en aktiv process
Försökte övertyga mig själv om det