Ord
Det fanns inget att minnas
For igenom huvet
Inget alls
Men huvet hade ju inte varit att lita på i realiteten
Och ingenting annat då heller egentligen
Men det som ändå grodde var allt från det förflutna
Som visserligen ännu inte kallades för minnen
Kompleteringen skedde långsamt
Men ändå kvalfylld och bråkig
Fast utan bugning eller referens
Och allt fylldes och tog plats
Allt
Det som var att minnas
Kunde känna sökarljusen i nacken
Men jag fortsatt att blunda
Ville varken bli bländad
Eller vägledd
Jag smög mina steg snubblandes försiktigt fram över rötter och sten
Skogen var ganska tätt här
Vilket var bra
Hellre lite rispor på bar hud
Än förledd och förblindad på djupet
Jag blundade fortfarande när jag kom fram till gläntan
Förföljarna verkade mycket avlägsna
Hade jag verkligen skakat av mig dem
Förlett dem för en gång skull
Jag log tyst för mig själv
Visste ju att ljuset lockade till säker mark
Men helt fel
Och förblindade till foglighet
Men här var jag för en stund
Strax slöt jag återigen ögonen
Och fortsatte färden
Hade slutat rusa runt
Det verkade ju inte längre spela någon roll vad jag gjorde
Uppgiften hade varit att balansera det som skedde och fanns
Jag vred och böjde det som behövdes. Sorterade upp, pusslade och passade ihop det som gick. Tittade ut genom gluggarna och jämförde
Det fick ju inte bli fel Fortsätt läsa ”Trappan upp”
Var tvungen att komma i kapp
Hade rusat sedan mörkret försvann
Allt det andra fick ta sig fram i sin egen takt
Denna gång var det ju inte botgöring som gällde
Täten var bekant men omöjlig egentligen att känna igen
Men det var oväsentligt
Mitt ”halt” ekade i dalgången
Och märkligt samtidigt upphörde slamrandet och trampet
– Här slår vi läger, kunde jag utan ansträngd röst kommendera
– Här slår ni läger, tänkte jag för mig själv, – Och för alltid
Jag väntade in allt mitt övriga
Och utan att vända mig om begav jag mig av
Tanken var redan långt framför
Vargen följde mig tätt i hälarna
Jag fällde huvudet
Till slut
Och öppnade ögonen
Mina tårar höll på att späda ut det ännu inte torkade bläcket
De gick dock ännu att utläsa
Bokstäverna
Även ord
Och hela sentenser
Jag grät ännu mer
Fast av annan orsak
Då jag förstod
Dess hela mening
” …
Stilla föstes dimman bort och jag blev fullständigt synlig och blottad
Men ännu inte för världen
Den hade ännu inte skapats
Jag hade några ögonblick på mig”
Det var tydligen avgörande på något sätt fast inte på det sätt som var väsentligt för det fortsatta, tänkte jag
I och för sig var det ju en nyckel eller nyckeln
Hur som helst hade det tagit all min tid både då och sedan och inte lämnat någon kvar
Svalt mig och portionerat ut mig i små formar jäsandes på en bakplåt för bak i brännande ugn
Splittrad och klyvd
Snart till och med upplöst i beståndsdelar
Kände jag mig
Jag ville inte bara ha tid för
Då och sedan
Utan även för
Nu
Bruset var konstant, men jag klev på
Nja, inte riktigt, ett försiktigt steg i taget för det hade ju nästan förlamat min balans
Den visuella delen var dock inte allvarligast, jag kunde ju blunda. Men mina öron var oförmögna att sluta sig
Så fick jag famla kring
Dunklet gav naturligtvis inga ledtrådar och mina långsamma steg drog ut på tiden
Vägen blev avfarter
Väven drogs ihop
Det var inget jag egentligen märkte men kanske anade och de förmodade bevisen gick aldrig att bekräfta
Var jag hade varit eller vart det bar hän var tydligt utsuddat. Men de skarpa kanterna avslöjade ändå en hel del. Men inget jag kunde uppfatta
Det jag egentligen behövde var …
Det har jag glömt
Bruset var för konstant
Trodde jag hade koll på var jag befann mig
Men var inte ett dugg närmare verkligheten
Kanske det berodde på strategierna
Att jag kom helt bort och vilse
Varenda gång
Och helt fel
Kartorna var heller ingen bra idé
För min orientering till
De ledde ju mer från
Upptäckte också att mitt fokus skiftade alltför kvickt
Allt annat dök upp utan förvarning och för snabbt
Förblindade
Tog all plats
Så någon koll var det inte tal om
Kanske foglighet
Till morbida krafter
Som drog mig bort
Från det väsentliga
Att närma mig verkligheten
Vart jag än vandrade så kom jag inte ut
Att bege mig överallt
Fram och tillbaka
Ditåt eller åt sidan
Undan och sedan ytterligare längre bort
Rent av avsides och helt väck
Var aldrig något problem
Kände mig dock alltid undanröjd
Som ett oönskat hinder
Ur vägen
För andras framfart
För de övrigas lekar
Mer ickestädes än någonstädes var min belägenhet
Ville mig dock ett ute för mitt innes skull