Inte så långt

Jag visste en hel del men behärskade knappt någonting
Kunde också väldigt mycket men förstod för lite
Världen var därför för stor men också för liten
Det lilla hade blivit för stort och det stora för litet 
Allt hade blivit till ingenting och ingenting hade blivit till det mesta

Ja, och det var inte lätt att manövrera sig i detta
Jag stannade oftare i steget
För världen var aldrig så beskaffad som föreställningen kopplad till impulsen att förflytta mig gjorde gällande
Den var alltid helt annorlunda
Först strax efter högsta punkten för min lyftade fot visade sig oftast detta annorlunda i bästa fall
Men då var det försent 
Kroppens tyngdpunkt var då sådan att inget återvändo fanns
Fann det då bättre att börja stanna i steget vid fotens högsta punkt, än att trampa på
Och försöka få syn på det där annorlunda i tid för att kanske något kunna styra om fotnedsättningen om det behövdes

Jag kom naturligtvis inte så långt med denna taktik

Ett evigt skådespel

Fick intrycket att de inte riktigt gillade vad de höll på
med, längre 
I alla fall inte denna uppsättning, vilken hade pågått ett
tag
De började allt oftare glömma repliker och steg
Själv var jag egentligen otroligt less
Och till slut gav dom sig iväg, en efter en efter en Fortsätt läsa ”Ett evigt skådespel”

Skuggan

Världen låg i skugga
Beskenad endast av en forn nyans
Jag marscherade taktfast längs de upptrampade stråten
Grå och reflexlös

Nådde aldrig dit bort, där det sades glimra
Bortanför skuggans kant
Där andra stigar kanske fanns, där jag kunde bli upplyst
Eller till och med få lysa upp själv en stund

Såg inte att skuggan var min
Skuggan var jag
Det var jag som dolde världen
Dolde världen för mig

Jag stod ju med ryggen mot

Det som visade sig

Jag hade återupptagit mitt huggande och skrapande
Stenen var visserligen partivis alltför hård för det
I alla fall för mina amatörmässiga försök
Men det var mitt val att fortsätta, oavsett
 
Jag hade instruktionerna men inte visionen
Inte den klara bilden
Men det räckte anade jag
Jag låg ner efter det var klart
Och det uppenbarade sig
Inte det jag såg
Utan det som visade sig

Mitt i världen

Allt verkade helt nytt och annorlunda men fullständigt bekant.
Märkligt.
Förut hade allt varit som vanligt men fullständigt främmande.
Jag förstod först inte denna bekanthet men anade och lät den tanken vara och traskade vidare.

Terrängen sluttade här och jag lät min kropp utnyttja lutningens fysiska konsekvenser som förlängde mina steg ner mot dalens botten.
Först vid älvens strand stannade jag till och vände mig upp mot den branta klippans topp.
Borgen såg väldigt avlägsen och enslig ut härifrån. Den gick knappt heller att upptäcka även om man visste vart blicken skulle riktas.

Jag följde strandkanten så gott det gick, medströms. Hade ofta undrat var den mynnade ut någonstans, hur det såg ut längre bort. Men det var strax mörkt och jag var tvungen att stanna upp för läger.
Jag la mig ner på rygg i gräset och blickade in hela himlavalvet.
I ett svep.
Och somnade för första gången på länge.
Mitt i världen.

Något helt annat

Återspeglingen var egentligen oftast väldigt märklig
Det var ju människa jag var, inget annat
Väl?
Det jag fick se var något annat
Något helt annat
Men det anade jag inte förrän senare

Därför insåg jag inte förrän alltför sent att kursen var direkt mot förintelse
Det skulle ju visserligen hända men inte på detta sätt
Jag letade fram de gamla kalkylerna och beräkningarna, justerade några siffror och korrigerade några formler. Gjorde därefter snabbt en bedömning om var kraschen skulle ske
Den blev inte alltför exakt

Min gamla plan var enbart till för att kroppsligen klara mig om en sådan här situation skulle dyka upp
Nu skulle jag få se om de nya beräkningarna räckte till ens det
Gjorde en sista sväng genom farkosten
Noterade knappt min snart gamla värld och trygghet
Allt skulle ju snart gå förlorat
Spände därefter fast mig och blundade

Och hoppades på något helt annat