Några ögonblick på mig

Dimman kändes trygggt behaglig denna gång
Som ett mjukt dunbolster att luta sig mot
Ville att det skulle vara för en än längre stund denna gång 
Ville slippa bli överöst av allt det där som alltid öser över mig

Men kände det bleka ljusets kraft alltför väl
Den gav ingen pardon
Visserligen kunde jag skapa skenmörker för en stund
Men jag hade inte den tiden nu

Stilla föstes dimman bort och jag blev fullständigt synlig och blottad
Men ännu inte för världen
Den hade ännu inte skapats
Jag hade några ögonblick på mig

Och världen vred sig

Jag var alltid duktigt beredd när det gällde det snabba och akuta, men aldrig på det långsamma och vardagliga
I min ständiga beredskap existerade inte en vanlig dag, med alla de andra
Mitt rappa sinne var totalt inställd på oberäkneliga faror och hot, ju
Från utsidan

Det långsamma fångade dock in mig
Emellanåt
Upptäckte vid ett sådant tillfälle att det mesta jag vaktade på och försökte undvika kom från insidan
De lurades bara att ockupera formerna där ute och orättvist dölja dessas egenheter

Sömnlösa nätter blev mardrömsfyllda nätter
Det långsamma blev det akuta, det snabba blev det stilla

Och världen vred sig

Tusen vägar och ett håll

Om jag vred mig om en aning så kunde jag se många fler håll att gå åt
Gjorde inte så ofta det
Hade jag vridit mig ännu mer och runt om hade jag sett alla möjliga håll att gå åt
Till och med alla omöjliga håll

Min vy var vanemässigt begränsad men inte av det mina ögon var fixerade på eller den speciella riktningen utan av den fruktan i det jag befarade skulle hända om jag släppte det med blicken.  Rädd för att inte ha något att ankra min blick i och tappa balansen innan jag bestämt nytt håll
Och då var det inte bra med många håll
Jag var inte medveten om allt detta och min trygghet låg fast instängd i och bestämdes av det redan kända

Fick då heller aldrig chansen att upptäcka de håll som sällan kunde synas vid ensidig uppmärksamhet. Dessa var kanske inte regelrätta håll utan mer perspektiv, aspekter men allra viktigast, grundade i andra motiv

Klart att jag blev förvånad då mitt huvud allt oftare började vridas fram och tillbaka vid tillfällen och innan jag ens var medveten om det och kunde göra något åt det
Jag fick syn på allt möjligt och märkligt och nytt
En del slog klang i djupa stråk annat väckte annat, mycket var obegripligt

Jag fann mig till slut vrida mig fullständigt om
Helt om
Och mer därtill.
Tiil slut såg jag tusen vägar men märkligt nog kanske bara ett håll

Blotta sanningen

Trodde att jag både hade lyckats skydda och visa sanningen

Men jag låg där utfläkt
För alla
För hela världen
För allt och alltet

Helt naken
Det var det jag hade drivits till

Altaret var inte alltför kallt
Lite hårt dock, men det var bra för min kuvade rygg

Jag struntade i de framåtskridande med knivarna i högsta hugg
Altaret var mitt och hit fann ingen obehörig tillträde
Absolut ingen eller inget
Sa jag för mig själv 
Och blottade sanningen

För ögonblicket

Vet inte om de var ämnade åt mig
De trängde i alla fall in i kroppen från lagom avstånd
Flera gick rakt igenom, vilket vållade mindre skada
Värre var det med splittret
Granaterna hade sämre direktprecision men skärvorna, däremot, de ettrade sig flockvis in
Inte så bra

Jag befann mig likväl, och kvar
Inget undgick att existera, ändå, vilket jag ej längre undkom
Jag såg nu ibland, det mina ögon var riktade mot, inte bara allt annat
Betraktade för tillfället det som fanns
Även det icke uppenbara tog och fick sin plats
Det räckte för ögonblicket

För konstant

Bruset var konstant, men jag klev på
Nja, inte riktigt, ett försiktigt steg i taget för det hade ju nästan förlamat min balans
Den visuella delen var dock inte allvarligast, jag kunde ju blunda. Men mina öron var oförmögna att sluta sig

Så fick jag famla kring

Dunklet gav naturligtvis inga ledtrådar och mina långsamma steg drog ut på tiden
Vägen blev avfarter
Väven drogs ihop
Det var inget jag egentligen märkte men kanske anade och de förmodade bevisen gick aldrig att bekräfta

Var jag  hade varit eller vart det bar hän var tydligt utsuddat. Men de skarpa kanterna avslöjade ändå en hel del. Men inget jag kunde uppfatta
Det jag egentligen behövde var …
Det har jag glömt
Bruset var för konstant

Snart så

Jag försökte lista ut vad jag gjorde och höll på med
Lönlöst så klart
Var alltid steget efter
Resonerandet blev alltid bakvänt
Som om jag fattade beslut och sedan exekverade dem
Det mesta var ju redan avgjort och utfört mikrosekunder före jag blivit medveten om det skedda
Likt en föreställning som repeterats utan min närvaro
Endast bjuden att skåda 
Inte föreslådd någon roll, ens en liten

Det fanns allt att förstå och mycket mer
Men mig passerade det mesta förbi
Anade dock 
Men vagt
Satte mig ner och började
Och fortsatte
Snart så

Steg framåt

Det var mycket som aldrig inträffade
Ja, jag kan räkna upp och berätta om en hel del som aldrig blev av
Allt sådant som kunde lett någon vart

Det som hände var det andra
Ja, och väldigt mycket och väldigt ofta
Allt det där som aldrig ledde till att något skedde

Där något aldrig inträffade och inget aldrig skedde var alltså min värld
Jag tänkte då att vad jag än företog mig nu eller gjorde så var det ett steg
Ett steg framåt

Ut i verkligheten

Föreställningen var färdigrepeterad
Strax redo för premiär
Denna gång var manuset redigt genomarbetat
Rollerna och scenerna väl valda
Dialogerna flöt ypperligt snärtigt
Spelarna skulle bli väl värda att skåda
-Tänkte jag

Läktarna fylldes snabbt
Alla kom och fick plats
Jag tog min väska
Gick ut
Låste dörren till salongen precis då ridån gick upp
Och begav mig av
Ut i verkligheten