Längtade ännu natten

Så länge dagen balanserades av natten fanns det hopp 
Naturen hade sin gång 
Sin lust
Sitt liv  
Evigt, kanske
Kontraster och differenser
Likheter och similariteter 
Omvartannat I en nyansfull
Lågande omfamning

Det gråa ändade till slut allt
Dagen tänjdes
Ljuset bleknade
Natten doldes 
Och mörker drog in 
Drev in hela sin fordran 
Skuggan upphörde 
Allt löstes upp
Droppandes sakta ner
På den döende marken

Men i sitt fördolda
Längtade ännu natten

Behövde de där

Jag behövde de där tidiga mornarna, strax innan det runt om hunnit bli sett och hört
Då allt låg öppet och framme och det mesta var möjligt, visserligen dolt eller snarare skyddat av en slags höljande dimma men där kontakten med världen fortfarande var sann och djup

Jag försökte alltid förlänga denna närvaro och varande så långt det gick innan jag till slut skulle bli bryskt utkommenderad
Jag ville ju få en än större vy av det som skulle kunna vara
Det som skulle kunna vara på mer riktigt
På ett ärligt sätt
Och jag ville försöka få med mig något av detta, dolt undan från andras stirranden och förnekanden, till senare, för tröst efter dagens tillknycklanden och sår
Det gick sällan men ibland

Jag började samla ihop dessa något djupt, djupt inne i det mörka 
Det blev långsamt allt mer och mer
Konturen av något, något annat började skönjas

Jag behövde de där tidiga mornarna

En efter en

Hade behövt något beständigt att hålla i eller i alla fall för att försöka kunna förhålla mig till
Visste att jag inte kunde skaffa mig det där inne
Men det fanns ingen annan plats än där inne
Där ute var inte ens inritad på kartan

Jag skapade dock en massa fantasiute för de borde ju finnas, måste ju finnas, tänkte jag eller önskade
Men de existerade bara för mig
Om de ens kunde sägas existera
Delade dem ju aldrig med någon
De förblev sköra chimärer

Dörrarna var förvirrande lika
Inte riktigt som jag fantiserat om
Men jag öppnade dem en efter en efter en tills …

Inte så långt

Jag visste en hel del men behärskade knappt någonting
Kunde också väldigt mycket men förstod för lite
Världen var därför för stor men också för liten
Det lilla hade blivit för stort och det stora för litet 
Allt hade blivit till ingenting och ingenting hade blivit till det mesta

Ja, och det var inte lätt att manövrera sig i detta
Jag stannade oftare i steget
För världen var aldrig så beskaffad som föreställningen kopplad till impulsen att förflytta mig gjorde gällande
Den var alltid helt annorlunda
Först strax efter högsta punkten för min lyftade fot visade sig oftast detta annorlunda i bästa fall
Men då var det försent 
Kroppens tyngdpunkt var då sådan att inget återvändo fanns
Fann det då bättre att börja stanna i steget vid fotens högsta punkt, än att trampa på
Och försöka få syn på det där annorlunda i tid för att kanske något kunna styra om fotnedsättningen om det behövdes

Jag kom naturligtvis inte så långt med denna taktik

Andra glodde

Säcken var egentligen ganska tung.
Hade blivit det mer och mer.
Det skulle bli lättare efter krönet hade de sagt.
Jag tror de ljög.
Eller inte ljög, utan hade själva ingen aning, kanske.
Jag hade vant mig vid vikten, det var mer omfånget som var besvärande.
Förresten såg jag aldrig något krön.
Det var bara stadigt uppåt längs meandrande stigar men ibland spikraka branter.

Hur mycket uppåt finns det egentligen?
Blev en alltmer relevant fråga för mig.
Jag funderade på om detta ord ”uppåt” och även alla meningar jag hörde utgjorde beskrivningar av världen som var menat att fånga in och styra mina ansträngningar, åt ett håll.
Men missvisade mig totalt.
Visst bekräftades uppåts verklighet av det offantliga berg jag bevisligen befann mig på och säkerligen fanns det där krönet.
Men var det det enda håll att gå?
Neråt, eller tillbaka som de kallade det, ditåt och ditåt fanns också vad jag förstod.
Men jag följde och såg bara det som var sagt och beskrivet, inte det som fanns.

Jag ställde ner säcken och satte mig ner vid sidan om stigen så att alla andra kunde passera.
En del blängde på mig.
Andra glodde.

Min dom

Jag  erkände allt
Allt jag tänkte jag var skyldig till
Till och med det jag inte kunde tänka mig

Fast

Soldaten, kuggen, marionetten 
Till och med medarbetaren
Fångade i sina små rymmen
Snärjda till kropp och sinne
Med allt bestämt
Lika fast

Långt därifrån och ovanför
Eller runt om
Ibland full, ibland inte
Ständigt vänd mot sin imperator
Likt en betjänt långsamt och underdånigt avlägsnandes sig
Fast den dagen full
Belysandes mig
Där jag satt
Fast i
Min
Dom

Tusen vägar och ett håll

Om jag vred mig om en aning så kunde jag se många fler håll att gå åt
Gjorde inte så ofta det
Hade jag vridit mig ännu mer och runt om hade jag sett alla möjliga håll att gå åt
Till och med alla omöjliga håll

Min vy var vanemässigt begränsad men inte av det mina ögon var fixerade på eller den speciella riktningen utan av den fruktan i det jag befarade skulle hända om jag släppte det med blicken.  Rädd för att inte ha något att ankra min blick i och tappa balansen innan jag bestämt nytt håll
Och då var det inte bra med många håll
Jag var inte medveten om allt detta och min trygghet låg fast instängd i och bestämdes av det redan kända

Fick då heller aldrig chansen att upptäcka de håll som sällan kunde synas vid ensidig uppmärksamhet. Dessa var kanske inte regelrätta håll utan mer perspektiv, aspekter men allra viktigast, grundade i andra motiv

Klart att jag blev förvånad då mitt huvud allt oftare började vridas fram och tillbaka vid tillfällen och innan jag ens var medveten om det och kunde göra något åt det
Jag fick syn på allt möjligt och märkligt och nytt
En del slog klang i djupa stråk annat väckte annat, mycket var obegripligt

Jag fann mig till slut vrida mig fullständigt om
Helt om
Och mer därtill.
Tiil slut såg jag tusen vägar men märkligt nog kanske bara ett håll