Sårbar

På ett sätt var jag osårbar
Jag gick tillfälligt under radarn
Det var nödvändigt
Var tvungen att inte synas
Ej heller bli sedd
På det sättet
Mina sinnen var också bortkopplade
De gav mig inga ledtrådar
Men någon större skillnad var nu väl inte detta
För det aktuella var aldrig närvarande
Bara det förgångna

Tog mig fram försiktigt
En lång sträcka
Inget följde
Men marken verkade uppsliten
Allt uppfläkt
Rötterna blottade
Sårbart nakna
Nu var det bara mina kliv som kunde skada dem
Och mina händer som kunde lägga dem tillrätta
På nytt

Ja, på ett sätt var jag nog osårbar
Men, o så sårbar

Räckte inte

Ekot dog ut
Men ljuset slog sig lätt in
Och just denna port drog kanske igen alltför kvickt
Det hade jag väl väntat mig, men inte precis då
Annorlunda var inget ovanligt i min värld, men det var inget jag uppfattade

Ljust men tyst, eller och
Men inte något minne om det
Mina ögon registrerade allt men min hjärna sållade kvickt
Inget förståeligt
Var min enda slutsats

Men det räckte inte

Kvitt

Blev ett tag aldrig befriad
Mina föreställningar
De fanns där 
Flockandes

Men var det min tanke 
Egentligen 
Att de skulle försvinna 
Eller lösta mot något

Insåg efter ett tag att de fanns där för evigt 
Men inte som uppfyllare av tillvaron 
Utan som referens 
För det gångna

Tur var det 
För när jag äntrade scenen 
Var det endast erfarenhet som krävdes 
För att helt bli hel 
Och helt

Kvitt

Vill inte vänta längre

Jag ville inte vänta längre
Jag ville basunera ut
Mitt jag
Till världen
För kontakt
För liv
Bland andra

Jag hade huggit länge
Väldigt länge
Både bort det som skulle
Och det nya som behövdes
Min trötthet var uppenbar
För mig
För alla

Visste om dig
Hela tiden
Men allt
Ledde åt annat håll
Förringandes och förskjutandes
Det väsentliga
För ett vi

Jag vill inte vänta längre

Skyldig

Det fanns två positioner
Skyldig eller inte skyldig
I de åtalades och anklagades värld
Där jag rörde mig

För mig fanns här också bara ett läge
Att hela tiden bevisa min oskuld

Hade all nödvändig kompetens och även hjärna för att oftast få målen nedlagda i ett tidigt skede. Men skuldkastandena frambesvors i sådan takt att jag inte ens hade tid att göra mig skyldig till något om det så vore
– Det kanske också är en brytelse mot något, for igenom skallen
Dömd för att ingenting gjort sig skyldig till
Det vore något
Kanske skulle ta och fråga om det

Mina fötter började stega mot dömarpodiet
Jag vände upp mitt ansikte. Men såg ingen och heller inga bisittare
Vände mig om
Helt tomt
– Va, skrek jag till och fick bara ett svagt eko tillbaka
Podiet och alla stolarna liksom golvet var täckt av ett ganska tjockt dammlager
– Här har inte varit någon på länge förutom jag, slog det mig medan jag vände blicken bort på mitt av pappershögar belamrade bord. Där var inget damm i alla fall. Hade ju hela tiden suttit och fyllt i mina papper och dokument för mina försvar

Vad skulle jag göra nu?
Det slog mig att jag kanske var skyldig mig själv att kolla upp detta här lite närmare
Och det var jag
Så jag klev ut ur salen utan ett enda papper eller dokument

Det som var att minnas

Det fanns inget att minnas
For igenom huvet
Inget alls

Men huvet hade ju inte varit att lita på i realiteten
Och ingenting annat då heller egentligen
Men det som ändå grodde var allt från det förflutna
Som visserligen ännu inte kallades för minnen

Kompleteringen skedde långsamt
Men ändå kvalfylld och bråkig
Fast utan bugning eller referens

Och allt fylldes och tog plats
Allt 
Det som var att minnas