Skyldig

Det fanns två positioner
Skyldig eller inte skyldig
I de åtalades och anklagades värld
Där jag rörde mig

För mig fanns här också bara ett läge
Att hela tiden bevisa min oskuld

Hade all nödvändig kompetens och även hjärna för att oftast få målen nedlagda i ett tidigt skede. Men skuldkastandena frambesvors i sådan takt att jag inte ens hade tid att göra mig skyldig till något om det så vore
– Det kanske också är en brytelse mot något, for igenom skallen
Dömd för att ingenting gjort sig skyldig till
Det vore något
Kanske skulle ta och fråga om det

Mina fötter började stega mot dömarpodiet
Jag vände upp mitt ansikte. Men såg ingen och heller inga bisittare
Vände mig om
Helt tomt
– Va, skrek jag till och fick bara ett svagt eko tillbaka
Podiet och alla stolarna liksom golvet var täckt av ett ganska tjockt dammlager
– Här har inte varit någon på länge förutom jag, slog det mig medan jag vände blicken bort på mitt av pappershögar belamrade bord. Där var inget damm i alla fall. Hade ju hela tiden suttit och fyllt i mina papper och dokument för mina försvar

Vad skulle jag göra nu?
Det slog mig att jag kanske var skyldig mig själv att kolla upp detta här lite närmare
Och det var jag
Så jag klev ut ur salen utan ett enda papper eller dokument

Det som var att minnas

Det fanns inget att minnas
For igenom huvet
Inget alls

Men huvet hade ju inte varit att lita på i realiteten
Och ingenting annat då heller egentligen
Men det som ändå grodde var allt från det förflutna
Som visserligen ännu inte kallades för minnen

Kompleteringen skedde långsamt
Men ändå kvalfylld och bråkig
Fast utan bugning eller referens

Och allt fylldes och tog plats
Allt 
Det som var att minnas

Fortsatte färden

Kunde känna sökarljusen i nacken 
Men jag fortsatt att blunda 
Ville varken bli bländad 
Eller vägledd 
Jag smög mina steg snubblandes försiktigt fram över rötter och sten 
Skogen var ganska tätt här 
Vilket var bra 
Hellre lite rispor på bar hud 
Än förledd och förblindad på djupet

Jag blundade fortfarande när jag kom fram till gläntan 
Förföljarna verkade mycket avlägsna 
Hade jag verkligen skakat av mig dem 
Förlett dem för en gång skull 
Jag log tyst för mig själv

Visste ju att ljuset lockade till säker mark 
Men helt fel 
Och förblindade till foglighet

Men här var jag för en stund

Strax slöt jag återigen ögonen
Och fortsatte färden

Tätt i hälarna

Var tvungen att komma i kapp 
Hade rusat sedan mörkret försvann 
Allt det andra fick ta sig fram i sin egen takt 
Denna gång var det ju inte botgöring som gällde 
Täten var bekant men omöjlig egentligen att känna igen 
Men det var oväsentligt

Mitt ”halt” ekade i dalgången
Och märkligt samtidigt upphörde slamrandet och trampet
– Här slår vi läger, kunde jag utan ansträngd röst kommendera
– Här slår ni läger, tänkte jag för mig själv, – Och för alltid

Jag väntade in allt mitt övriga
Och utan att vända mig om begav jag mig av
Tanken var redan långt framför

Vargen följde mig tätt i hälarna

Räckte inte

Ekot dog ut
Men ljuset slog sig lätt in
Och just denna port drog kanske igen alltför kvickt
Det hade jag väl väntat mig, men inte precis då
Annorlunda var inget ovanligt i min värld, men det var inget jag uppfattade

Ljust men tyst, eller och
Men inte något minne om det
Mina ögon registrerade allt men min hjärna sållade kvickt
Inget förståeligt
Var min enda slutsats

Men det räckte inte

Bara bort

Reaktionerna doldes undan för undan
Minnet stelnade och försvann
Bakom tjocka murar
Bortom tid och rymd
Allt fördoldes
Tanken snärjdes
Förvisades förrådd
Till exil

Det dagliga blev det nattlig
Det nattliga blev det dagliga
Splittring, det normala
Det ogrundade, tvång

Bastionerna växte
Kanonerna paraderade
Pansarbeklätt blev mall
För allt och alla
Det mörka negligerades
Det ljusa förbländade
Totaliteten suverän

Någonstans var visserligen allt glömt
Men minnet dock kvar
Av vad visste jag inte – tänkte jag
Alltmedan jag sprang över de minerade fälten
Undvikandes kryppskyttarnas sikten

Bort

Bara bort

Vill inte vänta längre

Jag ville inte vänta längre
Jag ville basunera ut
Mitt jag
Till världen
För kontakt
För liv
Bland andra

Jag hade huggit länge
Väldigt länge
Både bort det som skulle
Och det nya som behövdes
Min trötthet var uppenbar
För mig
För alla

Visste om dig
Hela tiden
Men allt
Ledde åt annat håll
Förringandes och förskjutandes
Det väsentliga
För ett vi

Jag vill inte vänta längre