Nu

Det var tydligen avgörande på något sätt fast inte på det sätt som var väsentligt för det fortsatta, tänkte jag
I och för sig var det ju en nyckel eller nyckeln
Hur som helst hade det tagit all min tid både då och sedan och inte lämnat någon kvar
Svalt mig och portionerat ut mig i små formar jäsandes på en bakplåt för bak i brännande ugn

Splittrad och klyvd
Snart till och med upplöst i beståndsdelar
Kände jag mig
Jag ville inte bara ha tid för
Då och sedan
Utan även för
Nu

För konstant

Bruset var konstant, men jag klev på
Nja, inte riktigt, ett försiktigt steg i taget för det hade ju nästan förlamat min balans
Den visuella delen var dock inte allvarligast, jag kunde ju blunda. Men mina öron var oförmögna att sluta sig

Så fick jag famla kring

Dunklet gav naturligtvis inga ledtrådar och mina långsamma steg drog ut på tiden
Vägen blev avfarter
Väven drogs ihop
Det var inget jag egentligen märkte men kanske anade och de förmodade bevisen gick aldrig att bekräfta

Var jag  hade varit eller vart det bar hän var tydligt utsuddat. Men de skarpa kanterna avslöjade ändå en hel del. Men inget jag kunde uppfatta
Det jag egentligen behövde var …
Det har jag glömt
Bruset var för konstant

Verkligheten

Trodde jag hade koll på var jag befann mig
Men var inte ett dugg närmare verkligheten

Kanske det berodde på strategierna
Att jag kom helt bort och vilse
Varenda gång
Och helt fel

Kartorna var heller ingen bra idé
För min orientering till
De ledde ju mer från
Upptäckte också att mitt fokus skiftade alltför kvickt
Allt annat dök upp utan förvarning och för snabbt
Förblindade
Tog all plats

Så någon koll var det inte tal om
Kanske foglighet
Till morbida krafter
Som drog mig bort
Från det väsentliga

Att närma mig verkligheten