Författare: Peter

Jag ville inte vara här för jag ville inte ditåt
Jag ville inte vara där för jag ville inte hitåt
Ditåt och hitåt och sen hitåt och ditåt
Fram och tillbaka, runt och runt
I ett illbådande kretslopp
Var jag egentligen ville vara, hade jag ingen aning om
Visste ju knappt vad jag behövde eller längtade efter
Jag drömde om något annat och det var varken här eller där
Då

Jag gillade inte att stå där på scenen, själv, inför det fullsatta auditoriet
Men jag älskade det på ett förödande sätt
Min kropp och min hjärna var definitivt inte överens men övertygade
Om eller över vad visste jag inte

Det började dock bli trist att ständigt åskådliggöra dessa spektakel
Att slentrianmässigt upprepa de avkunnade replikerna, att vandra fram och åter i strikt och färdig koreografi, att vackert fjäska för applåderna
Detta blev mer och mer ett gissel
Hade gärna gjort några uruppföranden, kanske skrivit något själv och då inte bara monologer
Men mitt kontrakt sa annat
Sa dom i alla fall
Hade inte fått se det nedskrivet

Jag återvände till min loge
Sjönk trött ner i soffan och smuttade på den redan öppnade champagnen
Somnade strax och dialogen började ta form
En dröm om en konversation -vilken jag bävade inför
Ett samtal -med mig själv

Hade egentligen inte börjat leva på riktigt än
Det var inte lätt att se eftersom jag knappt existerade någonstans och ingenstans var
Besöket var därför förvånande

– Det var ett tag sen, klang rösten
– Jaha, nähe, nu har du kommit fel igen, lät min mun
– Det verkar ju inte så när jag ser närmare på dig, hörde jag lite lydigt. Men det är du som har kommit till mig denna gång. Rakt på.  Har nästan försökt att undvika dig. Men nu när du ändå är här måste jag fråga dig …

Jag uppfattade ju naturligtvis inte fortsättningen och frågorna både för att jag fortfarande var förvånad över det plötsliga mötet och för att de var mer ämnade åt en belägenhet som jag inte så mycket rådde över, visserligen kunde påverka men knappt uppfattade
Mina tankar förblev vid det första

– Hade jag vandrat så fel, tänkte jag. Men nu fanns i alla fall en slags punkt att förhålla mig till så …

– Jag är på väg dit du inte kan gå, sa jag bestämt och beredde mig för avfärd
– Ok, vill du inte svara nu så, men vi ses och du har fel. Min passersedel tar mig överallt, precis överallt, svarade rösten med en aning för road stämma

Jag begav mig av och nya tankar sipprade upp
-Kunde man verkligen dö om man inte levde
Tydligen
Jag trodde inte att den logiken var sådan
Jag kunde alltså inte undgå döden genom att inte leva
Ok, då gör jag väl tvärtom då

Men hur?

Allt pekade åt det hållet

Det stora, det hela, riktade all sin kraft på att få mig åt det hållet
Det gav dock mindre liv än det tog
Jag stod där i mitt men kunde inte ta in någonting
Det mesta var egentligen bara dimridåer, självskapta vilseledanden
Så jag begav mig
Ja inte ditåt

Utan helt fel och helt rätt