Försökte i alla fall

Märkligt påfund det där med vår och sommar

Jag frossade ju i höstens och vinterns döljande
I dess lov för avskilt läge och enskildhet
Men i hemlighet längtandes och önskandes

Efter allt
Som inte sker i skymundan och otillgänglighet

Trodde mig bara vara för mig själv, men naturligtvis ensam
Såg mig själv ännu mer ensam ju mer planeten lutade
Men kunde ju inte skylla på universum för detta

Jag stod där i mörker och relativ kylighet och väntade på uppgång
Och strax så hände det

Dagen grydde
Jag försökte i alla fall fånga den

Men åter

Var tvungen att stanna ett tag
Stoppa upp och låta skuggan omfamna mig återigen
Hade dock en riktning klar så det skulle inte bli några problem och trådarna löpte dessutom inom räckhåll

Men det var inte så enkelt
Visserligen hade jag märkligt nog skaffat mod att traska runt i det glömda och ignorerade men dunkelt seende i mörker förvirrar ibland

Jag tittade ändå in
In i ett par ögon
Tittarens ögon
Mörkt, högt, bottenlöst

Jag svindlade, svävandes, -högt under,  -allt
Virvlade fram och åter i strömmen, -chanslös till annat

Tillbaka kom jag, sjönk ner
Trött, kraftlös
Men åter

Att de fanns

Tänkte aldrig på att jag hade en bra vy där upp på avsatsen.
Visserligen bara två, tre fot bred och snabbt avsmalnande på båda sidor, belägen strax ovanför mitten mellan klippans botten och topp.
Men där gick att stanna upp för samling och vila och framför allt orientering.
Bergen längre fram och på andra sidan dalen var betydligt lägre så blick fick jag över ett betydande område.
Och väntade man ut molnen så avslöjades allt under och nedanför, på ravinens botten.

Så den gången fick jag i relativ ro syn på och noterade flera hängbroar väster om min position och i höjd med molnens vilopunkt. Broar till andra sidan.
– Inte underligt att jag aldrig har fått syn på dem, tänkte jag.
Jag avbröt strax mitt uppehåll samtidigt som molnen tog upp sitt värv och dolde allt igen.
Men det gjorde ingenting.
Jag visste nu att de fanns och var de var.

Klar och ren

Vyn gav ett storslaget intryck
Den liksom långsamt vällde in i sinnet
Var dock tvungen att låta en stor del av uppmärksamheten riktas mot att inte falla över kanten
Den var nära runtom
Vred mig långsamt om och lät mig översköljas i alla riktningar
Luften var klar och ren

Visste att jag inte behövde göra något mer än att låta mig påverkas av panoramat
Jag klättrade ner
Var fullt förvissad om  att jag snart skulle ana vilket håll det gällde
Luften var fortfarande klar och ren

Några varv till

Hade försökt att bromsa in ett bra tag nu

Tufft ärende, för hastigheten var satt långt, långt innan
Innan ja, vad vet jag
Kunde nu i alla fall urskilja vissa konturer av det som skulle bli mitt
I alla fall förvaltas av mig
Farten var dock alltför hög för att se något visst och definitivt
Naturligtvis även ens för försök att tänka på att kliva av

Kunde inget annat än att åka med några varv till

Paradigm

Alla såg mig som expert
Visst var jag minutiöst noggrann i mina undersökningar, gjorde ju systematiskt petigt grundliga studier
Där jag också befann mig var jag kanske den bäst lämpade och med närmare eftertanke kanske det enda exemplaret inte ovillig att syna och analysera aktuella fenomen och faktum
Varje manifestation och spår följdes, utforskades och jag raskade runt, spanandes, noterandes
Ofta avlägset, både i rummet och tiden
De omedelbara resultaten kom ofta snabbt fram, men någonting var det med analyserna och utvärderingarna
Slutsatserna verkade alltför konstruerade och de förmodade och förväntade följdeffekterna uteblev ideligen
Det slog mig att i alla fall ansatserna förmodligen var de rätta men grundhypoteserna antagligen gravt felaktiga
Till och med kunde det vara så att hela paradigmet var åt helvete, nästan bokstavligt talat

Omöjliga drömmar

Jag hade aldrig några drömmar om den världen

Visst hade jag massor av drömmar, men inte om den världen
Mina var egentligen omöjliga i den världen, eller inte, om man ser det så

Jag växte upp bakom staketen med syner från ett avlägset krig
Drömde om något annat, men inte om den världen

Jag fann mig sen i den världen
Utan drömmar
Nej

Med omöjliga drömmar
I den världen

Anklagelser

Försvaret hade krackelerat totalt
Det var väl väntat
Hade försökt att inte lägga någon emfas på värnet
Domen visste jag, bestraffningen bekant med
Skulle också vara lösgjord inom kort, och processen skulle upprepa sig
I den världen kom ingen undan
Jo
Jag stod egentligen där och smålog åt taskspeleriet
Såg ju hur alla anklagelser uppstod

En dag för mycket

En dag för mycket
Det hade jag önskat att det bara var
Revet hade gjort sitt, bra
Lurandes fast aningslösa i oförskylld pakt med havet och vinden
På andra sidan ön, vid vulkanens södra sluttning stod dock de väntande

Jag öste till en början på, raskt, i förhoppning att kvickt kunna lämna det tillfälliga häktet
Men oavsett ansträngning så tycktes lika mycket vatten fyllas på som avlägsnades
Visste inte att jag kunde gjort annorlunda


Jag blev kvar, inte bara en dag för mycket

Inlighet

Jag skulle kunna ha lytt hela mitt liv
Varit helt i undergivandets tjänst
Den perfekta soldaten, den utmärkta uppassaren, den tåliga drängen
Varje cell i min kropp skulle kunna ha varit underkastad en förintande disciplin och allas intryck skulle kunna ha haft totalt fritt tillträde med en oinskränkt passersedel rakt in
Jag skulle kunna ha varit så präglad av ytlighetens fasoner att minsta vink skulle ha skickat mig vart som helst, men med sukt efter inlighet

Men så var det inte
Jag kunde tänka ut mina vägar själv
Fast, ytterligt längtandes efter inlighet