Satt fullständigt still
Andning och puls nästan omärkbar
Medvetandet ihoptryckt
Endast kroppens basala reflexer kunde vittna om nått organiskt
Närmare ickeexistens kom man inte som fysisk närvaro
Nu kanske jag skulle undgå anklagelser och förföljelse
Kanske jag gjorde
Men det fanns inget som kunde uppfatta det
Etikett: Bara Tankar I
Inte något
En del görs direkt
En del görs sedan
Något måste göras direkt
Något annat måste göras senare
En del behöver inte göras alls
Något kan man inte göra utan att man vet varför
Annat bara om man bestämt sig
Jag orkade inte göra något alls
Bluffmakare
En bluffmakare
En narr
En kvacksalvare
En förljugen charlatan
Var de enda ord som jag kunde beskriva mig själv med
Visst fanns det fler ord
Men dessa var tillräckliga
Jag vandrade fram och tillbaka
Oförmögen till annat
Vägen bort var ändå så belamrad med bråte att det ändå inte utan betydande svårighet hade gått att traska varken mer fram eller ytterligare tillbaka
Jag försökte att låtsas som om ingenting
Det borde ju fungera
Det var ju mitt gebit
Men icke
Det som sen ägde rum var att det började hända och ske om vart annat
Men jag vågade inte fästa några ord vid det
Rädd för att det skulle låta som ytterligare en bedragelse
Från en bluffmakares mun
Saknar
Trött på alla ljud omkring mig
Trött på allt jag ser omkring mig
Trött på alla dofter och lukter som virvlar kring
Trött på alla smaker jag upplever
Trött på temperatur och balans kan jag inte vara
Beröring saknar jag dock
Tre Trappor Upp
-Är du människa eller vad, hörde jag en röst inifrån, precis innan luckan vräktes upp.
-Jaha, det ser jag ju, svarade rösten snabbt och alltför lojt innan jag ens hunnit reagera på frågan.
-Varsegod å kliv in och fyll i blanketten här så är allting klart. Fortsätt läsa ”Tre Trappor Upp”
Under Stjärnorna
Jag hade passerat mycket och uppenbarat mig -men ofta väldigt kryckaktigt
Men denna dag haltade jag verkligen fram
Fick ta sånt stöd som var mig tillgängligt, nästan bara för att resa mig upp
Kanske berodde detta på mitt inte tillfälliga besök i de fundamentala krafternas universum och försöken där att stå rak
Jag tror det, för en övergång av det slaget görs inte obeivrat och utan påföljd
Men det var ju en slags träningsvärk eller en växtvärk, livets sätt att hamna i samklang
Gravitationen hade bara gjort sitt jobb, stabiliserat mina fötter mot jorden så att jag skulle kunna resa mig upp mot stjärnorna och skyn
Så jag haltade vidare
Under stjärnorna
Snart dags
Hade kretsat kring många varv
Sfärens roterande ställde till det men med mitt eget piruetterande fick jag det att fungera
Det såg inte vackert ut men det var det ingen som kunde se och påtala
Med min alltmer upplärda blick hade avspaningen fortgått systematiskt snabbt
En del gick att känna igen och en del var nytt men molnen dolde ofta snabbt blottlagda ytor
Det var snart dags
Halveringstiden var tydligen kortare än vad som uppgivits
Dräkten behövdes inte längre
Det var snart dags
Oändligheten
Solen gjorde sina försök, och den vackra morgonen gjorde det heller inte lättare att inte gilla denna morgon för att göra mig redo
Men
Jag ville inte gå ut, igen
Och jag ville definitivt inte gå in, igen
Ute, inifrån sett, skrämde
Inne, utifrån sett, avskräckte
Eftersom där jag befann mig inte räknades eller kanske ens fanns, men existerade, så rörde jag mig obehindrat, för en stund
Jag klättrade allt högre
Såg en horisont till slut
Såg ner
Mina spår löpte runt i en åtta
Fast på ett möbiust sätt
Det fanns bara en sida
Jaha, tänkte jag, och fick tänka till
Det var ju enkelt att lösa
Jag klättrade ner
Oändligheten fick vänta
Passagen
Att befinna mig var aldrig problematiskt, förutom då från var enda utvägen
Inte att redan befinna mig på väg heller
Det var oftast euforiskt pirrigt
Det var passagen mellan här och där som verkade trång och skrämmande.
Eller ögonblicket strax innan och kanske mer antagandet om den
Att ändra eller byta given vistelse var vanskligt då den enda redan var given
Speciellt om skälen endast var mina
Men jag hade i hemlighet sedan länge tagit mig dit och hit igen och passerat
Ravinens botten 1000 meter nedanför eller klippans slippriga branthet avskräckte inte denna gång
Jag klättrade vidare
Motdrag
Var tvungen att blint fly fram hela vägen
Visste att den varelsen på dagen såg precis det jag såg och kunde spåra mig utan vidare om jag inte täckte för mina ögon
Med sönderriven kropp och stukad vrist föll jag till slut trött ner i min asyl
Tillfälliga
Det mörknade och strax vågade jag ta av ögonbindeln
Nattetid såg jag precis det varelsen såg med sitt mörkerseende
Så jag började snabbt planera mina motdrag