Långt bort bland människorna

Hade sällan befunnit mig på någon vettig plats att vara
Bland människorna alltså
Allt verkade bara vara yta och dagligheter
Inget konstigt i det, fullständigt normalt
Bland människorna alltså
Men det var inget för mig
Gick hellre i skogen och lät mig drömas bort med neuronernas trevande nyfikenhet
Långt bort
Ända bort till längtan om en vettig plats att vara
Långt bort
Bland människorna alltså

Det där spännande

Inte spelade det någon roll att jag hade skarpa ögon, eftersom jag inte visste hur jag skulle använda dem eller alls förstod vart jag skulle rikta dem. 
Även om allt detta hade fungerat väl så hade jag nog inte begripit något av det som hjärnan valde ut av det som ögonen registrerade.
Att jag ofta blundade spelade då ingen större roll för min tillvaro. 
Inte alls så där spännande

Jag reagerade också bara på det som egentligen aldrig kom att hända. Min reflex var betingad på skeva återsken av skuggornas hägring. Det såg jag minsann
Men om det mot förmodan ändå hände så hände det aldrig för mig, för jag var redan bortreflekterad
Inte alls så där spännande

Oasens palm svalkade mig när jag i min pilgrim stannade upp för en vila ett slag
Jag hoppades mig vid framkomsten kunna bemästra seendet för att kunna agera så att det hände
Allt det där spännande

Fasade över

Fasade över de många beslut och avgöranden som med säker lättvindlighet fattades utifrån fördomsfulla föreställningar och okunskap

De döda kropparna låg prydligt uppradade längs med vägkanten. En del i krampaktigt frusna ställningar som i försök att värja sig – någon liksom bara enkelt ditkastad. Det märkliga förutom det uppenbart fasansfulla var frånvaron av lukten – stanken av död och förruttnelse.
Jag fortsatte försiktigt förbi med blicken koncentrerat riktat lite mer uppåt men undgick inte att lägga märke till de sista kropparnas ansikten. Tyckte mig känna igen anletsdragen.
Det var ju jag

Jag sprang och sprang
Föll ihop, skräckslagen och förvirrad
Och fasade över de beslut jag nu hade att fatta

Snart inget kvar

Jag hade aldrig befunnit mig där ute
Jo, kanske en gång för ett tag sedan 
Men det var kanske aldrig meningen heller att jag skulle få återkomma
Förutsättningarna för det verkade vara desamma, men det tedde sig främmande ändå
Brutalt annorlunda

Kände mig på något sätt förvisad, deporterad
Kanske av mig själv
Hade varit lättare om det vart av någon annan
Visst ville jag, men kanske mer behövde
Det började ta slut här inne
Det fanns snart inget kvar

Snart inget kvar som kunde ta sig ut

Minst en dag till

Fri för ett kort ögonblick

Naturligtvis strax infångad.
Prydligt och med besked denna gång
Var lättad men åter förintad
Drömmen pågick fortfarande
För det var väl en dröm
Så hade de sagt

Jag vaknade upp fullständigt eller var det tvärtom
Hjärnan registrerade dock visuell kontakt
Jag blundade och öppnade igen
Ja, ok
Snabbt trotsade jag kroppens slöhet och hjärnans försök att fly
Löpte upp till krönet och såg solen stiga upp
Ja, det finns en dag till åtminstone, tänkte jag för mig själv

Minst en dag till

Finns ett du

Dom stod där, storpratarna, och ylade sina besked
”Här är jag, titta på mig, jag är centrum för uppmärksamheten
Jag, jag … håller hov här så betjäna mig med din uppmärksamhet”

Har stöld skett så är det här
Jag övertygade mig om att jag måste iväg och sniglade bort
Kan inte vara där det inte finns ett du där jag existerar