Kategori: Okategoriserade

Ensam

Kände precis skillnaden mellan ensamhet och att var själv.
Att vara eller vilja var själv för en stund i allt larm som yttervärlden hela tiden meddelar  oss är tydligt självklart förståeligt och nödvändigt.
Men att upptäcka en ensamhet därunder är tungt – ingen att dela det viktiga med …

Bådade gott

Det var inte rastlöshet eller mörka demoner som fick mig vaken denna sena nattatimma. Kanske var det tankarna som grott efter krogägarens upplysning om att krigsskepp allt oftare ankrade utanför bukten eller kanske var det av ren längtan. Förmodligen båda eller något annat men det spelade ingen roll, nu var jag vaken och drog på mig stövlarna.
Vägen till kajplatsen visste jag sedan innan men försökte minnas alla smådetaljer så att jag inte i mörkret skulle trassla in mig i fiskarnas nät eller trampa i luften och falla ner vid ett kajslut. De uppsatta lycktorna var knappast till hjälp, satte bara mitt mörkerseende ur spel, så jag blundade.
Jag var nu framme där skeppet skulle vara och innan jag öppnade ögonen la jag min hand försiktigt på relingen som för att känna på hennes puls och tillstånd. Reparationerna hade varit omfattande. Både bottestocken och kölsvinet hade tidigare åsamkats allvarliga skador och i princip varit tvungna att bytas ut.
Jag öppnade ögonen, höjde min blick och såg masterna i sihuett mot stjärnhimlen.
Det bådade gott.

Långt Ner

Det var brant, helt runt om
Fukten här nere gjorde väggarna helt slippriga och det var helt omöjligt att få fäste för klättring

Men jag var van att befinna mig här nere och ritualen jag hade utvecklat satt i ryggmärgen
så jag behövde inte ens tänka

Jag intog position, avvaktade och väntade ett slag
Regnet började strax strila ner
Bottnen började långsamt fyllas

Kanske det skulle gå fortare denna gång att nå marknivå, hann jag tänka innan ritualen
ockuperade mig totalt

Utan Framtid

Fanns aldrig någon framtid
Utan något annat
Helt annat

Blev ledd, förledd, föst eller släpad
Sådant mynnar sällan i en framtid
I alla fall inte en egen

Blev fast i ett då
Eller det förledda dåets konsekvenser
I bästa fall

Annars var det rädslan som omgärdade
En rädsla som inte var min
Trodde jag

Som blev en yttersta gräns
Utan vy
Utan horisont

Inte en strimma passerade
Eller ens en glimt fick jag se
Av det som kunde, kanske bli

Något att se fram emot
Något annat
Än en plats utan framtid

 

Nu

Det fanns bara en uppgift kvar fick jag mig varse
Men det var ingen uppgift eller åtagande eller vad du vill kallar sånt strunt för egentligen
Det var det viktigare

Livet

Min dröm och längtan
Till verkligheten
Det svåraste jag tänkte mig kunna göra
Krig och anat force majeure eller annat slag … ären slags bagatell
Men
Visste vad jag kände
Och tänkte ta konsekvenseran av det

Nu

Behövde de där

Jag behövde de där tidiga mornarna, strax innan det runt om hunnit bli sett och hört
Då allt låg öppet och framme och det mesta var möjligt, visserligen dolt eller snarare skyddat av en slags höljande dimma men där kontakten med världen fortfarande var sann och djup

Jag försökte alltid förlänga denna närvaro och varande så långt det gick innan jag till slut skulle bli bryskt utkommenderad
Jag ville ju få en än större vy av det som skulle kunna vara
Det som skulle kunna vara på mer riktigt
På ett ärligt sätt
Och jag ville försöka få med mig något av detta, dolt undan från andras stirranden och förnekanden, till senare, för tröst efter dagens tillknycklanden och sår
Det gick sällan men ibland

Jag började samla ihop dessa något djupt, djupt inne i det mörka 
Det blev långsamt allt mer och mer
Konturen av något, något annat började skönjas

Jag behövde de där tidiga mornarna

En meter

Jag hade en meter kvar
Men orkade inte ta mig längre
Vad jag hade en meter kvar till försvann snabbt ur sinnet
De väl inövade responserna greppade mig på vanligt vis
Förde mig tillbaka
Ännu längre om sådant här gick attt mäta
Jag låg naturligtvis kvar
Men det fanns det ingen som såg
Hade jag kunnat abdikera så skulle det vara nu
Sista chansen kanske 

Jag brydde mig dock inte om sådant
Alls

Stegen ekade längs korridoren
Bort ifrån mig

Det vanliga
Inget verkligt brukade närma mig

Helt tyst
En meter kvar