Det var befriande till en början
Hade utvecklat ett sätt att ständigt kunna befinna mig där trots ständig avdrift
Eller kanske snarare att alltid hitta vägen tillbaka – dit
För emellanåt var jag ju naturligtvis tvungen att bege mig in i det runt om, eller jag helt enkelt bara drogs in
Med tiden hade jag glömt allt det andra och allt annat och att det gick att få kontakt med något fast och stabilt – ett slags botten
Även praktisk kunskap att fullt hantera min farkost hade sinat bort
Ständigt i antingen stiltje eller i total storm är ingen position att lära sig att hantera något – speciellt inte segel
Nä, det blev mer en fångenskap att ha stormens öga som sitt origo i tillvaron
Planen var enkel
Jag slängde alla kartor och förstörde alla navigeringsinstrument
Seglen revades, rodret fastgjordes
Tänkte heller inte rusa omkring och täppa igen hål och revor i skrovet som brukade uppstå
Allt fick tränga in som det behagade nu
Skälen brydde jag mig inte om längre
Jag la mig ner på en brits
Väntade
Och försökte minnas