Jag var mer ensam själv än ensam tillsammans med andra
Det var inte så mycket ett val utan oundvikligt
När jag krossades kunde jag inte skylla på någon annan
Tog då heller aldrig del av livet, på riktigt
Upplevde inte mig så viktig nog att egentligen få en del i livet och jag fann mig inte någonstans vart jag än var
Det krävdes något mer reflexivt för att jag skulle kunna finna mig
Och det gick ju inte att fixa själv och definitivt inte ensam
Skuggorna slukades långsamt av mörkret
Natt
Drömmen
Den enda ledtråden jag hade