Ekot eller ska jag säga ekona brukade avslöja inte bara rummets direkta omfång men också dess förgreningars utbredning och utsträckning.
Ja, jag hade vid de åtskilliga tidigare tillfällena tillägnat mig en hyfsad färdighet att bedöma och uppfatta ett utrymme genom att enbart lyssna på dess hanterande av, och gensvar på tryckvariationer i mediet som för tillfället fyllde rummet.
Denna gång slog porten igen märkligt resolut.
Mörker – men alldeles strax fick jag en uppenbarelse av storlek och omfattning av det jag nu befann mig i.
Eller – ja – jo, fast detta rums utsträckningen verkade sträcka sig ovanligt djupt ner och ovanligt högt upp, nästan utanför min föreställningsförmåga.
Och förgreningarna verkade otaliga.
Jag lät allt klinga ut och knäppte med fingrarna.
Samma bild uppenbarade sig.
Jag avvaktade en stund.
Begav mig av.
Lyssnandes