Säcken var egentligen ganska tung.
Hade blivit det mer och mer.
Det skulle bli lättare efter krönet hade de sagt.
Jag tror de ljög.
Eller inte ljög, utan hade själva ingen aning, kanske.
Jag hade vant mig vid vikten, det var mer omfånget som var besvärande.
Förresten såg jag aldrig något krön.
Det var bara stadigt uppåt längs meandrande stigar men ibland spikraka branter.
Hur mycket uppåt finns det egentligen?
Blev en alltmer relevant fråga för mig.
Jag funderade på om detta ord ”uppåt” och även alla meningar jag hörde utgjorde beskrivningar av världen som var menat att fånga in och styra mina ansträngningar, åt ett håll.
Men missvisade mig totalt.
Visst bekräftades uppåts verklighet av det offantliga berg jag bevisligen befann mig på och säkerligen fanns det där krönet.
Men var det det enda håll att gå?
Neråt, eller tillbaka som de kallade det, ditåt och ditåt fanns också vad jag förstod.
Men jag följde och såg bara det som var sagt och beskrivet, inte det som fanns.
Jag ställde ner säcken och satte mig ner vid sidan om stigen så att alla andra kunde passera.
En del blängde på mig.
Andra glodde.