Jag önskade att jag hade blivit förd bakom det där ljuset. Då kunde jag ha fått syn på den som höll i lampan som bländade.
Men jag levde mest med ryggen åt, i skuggornas värld. Där silhuetterna och formeringarna på grottans vägg knappt höll mig vaken längre.
Drömmen om det verkliga övergick sakta i en svartvit sprattelföreställning utan paus.
Jag lyckade dock smita ut, men djupt präglad och fylld av oförenligheter.
I mörkret famlade jag fram och kring. Nöjd med att slippa förblindad andrahandsinformation.
Steg dock långsamt men framåt.
Efter ett tag hade jag försiktigt beträtt varje tillgänglig yta vid flera tillfällen, kunde terrängen utan och innan och såg hela landskapet framför mig, i mitt inre.
Eller var det det yttre verkliga jag såg?
Strunt samma.
Det var i alla fall min egen bild.