Det var lätt för mig att tro att jag var skyldig till allt jag anklagades för och lite allt för mycket därtill.
Varje uppenbarelse av inte bara väktarna utan även av nästan vem som helst annan runt om mig väckte denna förskyllan.
Kände mig för stunden befriad då makten vid tillfälle bojade någon annan.
Då hade i alla fall inte jag begått gärningen, vad det nu än kunde ha varit.
Jag var alltid min sämsta försvarare framför domaren. Bugandes och bockandes och ursäktandes.
Och naturligtvis erkännandes.
Men det var då det, hoppades jag.