Väktarnas torn

Brutalt avplockad på allt och anklagad för förräderi blev jag nedkastad i de djupa hålorna under borgen.
De kallfuktiga stenväggarna, de trånga gångarna blev min rymd, min skapelse. Till slut min trygghet. Snart kunde jag vandra omkring, nästan obehindrad och ända upp till murkrönet, ibland.
Men allt oftare.
Till en början nöjd över att vara där jag befann mig. Världen utanför, om den fortfarande fanns, hade ju krossat mig. Blev ju avplockad allt jag hade.
När vinden låg på kunde jag dock skönja doften allt starkare. Den klingade av då jag återvände till mitt förvar men planen tog form.
Att ta mig in i väktarnas torn.