Kategori: Publicerade texter

Rätt box

Utanför boxen
Det var rekommenderat tänkande, hade jag hört
Visste allt om det och tänkte att det dessutom var det enda jag höll på med, på ett sätt
För det var där jag var placerad, ju
Utanför boxen

Men om man riktigt betraktade mig så var jag förlagd i en box innanför boxen
Rejält omsluten av själva boxen
Inte bara i, utan ännu mer i och totalt innanför
Innanför boxen

Satt där och insåg detta ur bara min vinkel
Och den var ändå så fel, men den enda ledtråden
Förlitade ju mig bara på det jag visste eller hade erfarenhet av
Vad annars?

Men visst tänkte jag utanför alla boxar på ett sätt
Alla möjliga boxar
Det gällda bara att finna, just det 
Rätt box

Lyssnandes

Ekot eller ska jag säga ekona brukade avslöja inte bara rummets direkta omfång men också dess förgreningars utbredning och utsträckning. 
Ja, jag hade vid de åtskilliga tidigare tillfällena tillägnat mig en hyfsad färdighet att bedöma och uppfatta ett utrymme genom att enbart lyssna på dess hanterande av, och gensvar på tryckvariationer i mediet som för tillfället fyllde rummet.

Denna gång slog porten igen märkligt resolut.  
Mörker – men alldeles strax fick jag en uppenbarelse av storlek och omfattning av det jag nu befann mig i. 
Eller – ja – jo, fast detta rums utsträckningen verkade sträcka sig ovanligt djupt ner och ovanligt högt upp, nästan utanför min föreställningsförmåga. 
Och förgreningarna verkade otaliga.

Jag lät allt klinga ut och knäppte med fingrarna. 
Samma bild uppenbarade sig. 
Jag avvaktade en stund. 
Begav mig av.

Lyssnandes

Något annorlunda

Jag hade begett mig ganska djupt in
Upplevde det inte mer annorlunda än så jag hade föreställt mig, utan fullständigt annorlunda
Det var inte kroppens avläsning av omgivningen, inte heller dess primära eller sekundära respons som gjorde det annorlunda, eller det andra vanliga
Det var som att allt verkade totalt på något sätt, allt sågs i ett och ett sågs i allt
Själva existensen blev som ett varande och insedd fast mycket på ett skört vis
Jag begav mig åter
Fast något annorlunda

Lite längre bort

Kraften som tryckte mig tillbaka verkade öka ju högre upp jag befann mig. 
Varje steg upp drog mig mer ner
Det var som om ett gigantiskt gummiband testade sin kapacitet på mig, vars nedre ända var ringlad runt tornets fäste och övre ända virad i knut runt min midja
Trodde att det skulle vara tvärtom med detta, fast svårare med andningen förstås

Det tog mig åtskilliga försök att komma upp på första plan, på marknivå, men sikten där var ju inget speciellt och begränsad
Min styrka växte dock för varje steg upp jag kom men det gjorde motståndets också

Jag begav mig ner till grottorna för behövlig vila
Tänkte i morgon försöka ta mig upp ytterligare ett plan och kanske få en utblick över vad som egentligen fanns lite längre bort

Här eller där

Jag ville inte vara här för jag ville inte ditåt
Jag ville inte vara där för jag ville inte hitåt
Ditåt och hitåt och sen hitåt och ditåt
Fram och tillbaka, runt och runt
I ett illbådande kretslopp
Var jag egentligen ville vara, hade jag ingen aning om
Visste ju knappt vad jag behövde eller längtade efter
Jag drömde om något annat och det var varken här eller där
Då

Mig själv

Jag gillade inte att stå där på scenen, själv, inför det fullsatta auditoriet
Men jag älskade det på ett förödande sätt
Min kropp och min hjärna var definitivt inte överens men övertygade
Om eller över vad visste jag inte

Det började dock bli trist att ständigt åskådliggöra dessa spektakel
Att slentrianmässigt upprepa de avkunnade replikerna, att vandra fram och åter i strikt och färdig koreografi, att vackert fjäska för applåderna
Detta blev mer och mer ett gissel
Hade gärna gjort några uruppföranden, kanske skrivit något själv och då inte bara monologer
Men mitt kontrakt sa annat
Sa dom i alla fall
Hade inte fått se det nedskrivet

Jag återvände till min loge
Sjönk trött ner i soffan och smuttade på den redan öppnade champagnen
Somnade strax och dialogen började ta form
En dröm om en konversation -vilken jag bävade inför
Ett samtal -med mig själv

Tvärtom då

Hade egentligen inte börjat leva på riktigt än
Det var inte lätt att se eftersom jag knappt existerade någonstans och ingenstans var
Besöket var därför förvånande

– Det var ett tag sen, klang rösten
– Jaha, nähe, nu har du kommit fel igen, lät min mun
– Det verkar ju inte så när jag ser närmare på dig, hörde jag lite lydigt. Men det är du som har kommit till mig denna gång. Rakt på.  Har nästan försökt att undvika dig. Men nu när du ändå är här måste jag fråga dig …

Jag uppfattade ju naturligtvis inte fortsättningen och frågorna både för att jag fortfarande var förvånad över det plötsliga mötet och för att de var mer ämnade åt en belägenhet som jag inte så mycket rådde över, visserligen kunde påverka men knappt uppfattade
Mina tankar förblev vid det första

– Hade jag vandrat så fel, tänkte jag. Men nu fanns i alla fall en slags punkt att förhålla mig till så …

– Jag är på väg dit du inte kan gå, sa jag bestämt och beredde mig för avfärd
– Ok, vill du inte svara nu så, men vi ses och du har fel. Min passersedel tar mig överallt, precis överallt, svarade rösten med en aning för road stämma

Jag begav mig av och nya tankar sipprade upp
-Kunde man verkligen dö om man inte levde
Tydligen
Jag trodde inte att den logiken var sådan
Jag kunde alltså inte undgå döden genom att inte leva
Ok, då gör jag väl tvärtom då

Men hur?

Små steg

Det gick ju naturligtvis inte att märka
Men steg för steg så förminskades världen
Tänkte själv att det var fokuset som ökade
Men nä, eller jo, på ett fatalt sätt i så fall

Allt det andra försvann 
Tillfälligt
Tänkte jag
Men steg för steg 
Försvann allt annat

Öppnade ögonen försiktigt
Ville inte se alla steg, eller felsteg
Men såg inga
Bara att jag stått stilla
I världen

Började förflytta mina fötter långsamt
Åt ena hållet och det andra
Det gick ju
Forsatte så
Med små steg