Alla texter

På väg

Linan var precis lagom spänd
Hade till slut lyckats hitta denna passage över
Igen
Visste denna gång precis vad jag inte skulle göra
Men försökte glömma det och riktade sinnena framåt 
Mot en punkt jag inte uppfattade
Och mitt hela fokus inåt
Denna gång skulle inte något yttre få påverka

De gjorde sina försök 
Men strax var jag en väl längd ute 
Hela jag riktad framåt
Och
På väg

Mitt emellan

Någon ogillar dagen
För att den väcker och blottar
Eller för att den förblindar och förleder

En annan ogillar natten
För att den förleder och förblindar
Eller för att den blottar och väcker

Jag ville vara mitt emellan

Jag visste inte precis var jag befann mig
Trodde jag bara var där, mitt emellan för en stund
Men något var mig fortfarande i hasorna
Förföljandet hade bara bytt skepnad

Det tedde sig naturligtvis omöjligt och till och med otänkbart men egentligen inte ogenomförbart 
Men jag vågade inte 
Jag hade gett upp att försöka förstå det som skedde

Kontrollen var förlorad sedan länge 
Kände mig totallurad och förd bakom ljuset 
Men de hade trots allt gett mig ett kungadöme att förvalta

Drömmarna hade börjat återvända 
Vissa kände jag igen 
Andra verkade helt nya

Tur det

Det var inte ordens plats
Tur det, så mycket förstörelse de hade skapat
De anades ändå därborta, bortanför
Kanske tur det

Det var inte minnenas plats
Tur det, så översköljd jag hade blivit
De fanns dock väl dolda
Kanske tur det

Det var absolut inte tänkandets plats
Tur det, så snärjd jag hade blivit
Visste att det fanns i alla fall
Kanske tur det

Det var heller inte ett slags mitt emellan 
Men något helt för sig själv
Något annat

Det var mycket det inte var
Kanske tur det

Alla andra

Plötsligt försvann allt 
Eller gradvis kanske 
Jag märkte ju inget i alla fall

Försvann och försvann 
Eller allt förresten
Inte var det så 
Det var jag som försvann 
Inte mitt uppfattande 
För jag registrerade

Kanske det var kontakten som försvann 
Eller nått sånt
Märkte bara alla andra och andras 
Inte mitt

Riktningarna upphörde 
Murarna restes 
Men det var jag van vid 
Så jag tog mig ut via lönngången
Som bara jag visste om 
Inte alla andra

En annan historia

Världen var som den allltid hade varit och som den alltid skulle vara
Alla hypoteser var bekräftade sedan länge och teorierna låg där glasklara
Paradigmet, fulländat och sedan länge oemotsagt
Livet förflöt och inget oförutseende hände
Precis som det förutsade
Kontrollen var total

Blev mäkta förvånad då meddelanden kom att missnöje började sprida sig och att det upptäckts att en del bottenpelare hade börjat att spricka, till och med rasera
– Så kunde ju inte ske, det fanns ju inte med i planerna, tänkte jag
Det fanns heller inget tänkt kring hur sådant här skulle bemötas eller hanteras för det kunde ju inte ske
Alla ritualer skötte ju tidens små skavanker och yttringar och det hade alltid fungerat
Men detta var något annat, helt oväntat annat

Jag klev runt ett tag i det jag visste – i världen
Den verkade visserligen vara lite mindre än vad som var beräknat
Gränserna såg förskjutna ut
Men de höll i alla fall
Såg inget annat som på något sätt var utanför så som det skulle vara och kunde förklara missnöjet och pelarnas sprickor

Det slog mig då att jag skulle ta mig en titt bortanför det som kallades gränsen, om där nu någonting fanns kvar
Ta mig en titt på det jag fick se för ett tag för länge sedan då allt upprättades
Hade aldrig tidigare fått den tanken för den ingick inte i rutinerna och ritualerna
Och allt utanför det planlagda var ju inte tänkbart och fanns inte för här var ju allt och
Hela världen
Men ändå fanns tanken där

Så enkelt var det dock inte men det var en annan historia

Allt eller inget

På gränsen till allt
På gränsen till inget
Visste inte om jag hade med mig allt, men det fanns en vits med det
Inget kan ju korsas i full visshet och vetskap
I så fall befinner man sig i gränslöst förfall
Rädd för det ena och livrädd för det andra, eller var det tvärtom
Jag kanske borde varit helt säker
Men där var jag
Och tog mitt kliv
På gränsen till allt eller inget

Fortsatte tyst

Var tvungen att stanna upp och greppa tag
Hade visserligen klarat mig förbi första posten men syner från förr dröjde sig kvar lite för otvunget och branten var för stup för säker trask utan fokus
Giftets efterverkningar fräste till, klippan tycktes allt slipprigare
Fick ändå bra spjärn med fötterna också
Vilade sinnet stilla
Fortsatte tyst