Etikett: Bara Tankar II

Andra tankar eller funderingar och idéer har aldrig besvärat mig
Det är dogmatismen som ofta följer jag inte gillar
Den följer allt
Även i små portioner
I och för sig förståeligt om man förstår människan
Det borde fler göra
Förstå alltså

Visserligen kan den ha lett oss – då
Men den tiden är över
För länge, länge sedan
Och här kanske inte är så som det kunde vara – nu
Om allt hela tiden oreflekterat får pågå
Under dåtidens ok

Det som störde mig var min egen dåtids fjättring
Som dogmatiskt styrde mina steg och mitt varande
Och som jag inte gillade

Det besvärade mig

Jag skaffade mig ofta hastat undan det som hände och dök upp.
Stod sällan kvar i det som var och fanns.
Flydde raskt, alltid med ett följe av instinktivt jagande, kvarlämnande endast ett tomt  hölje, en ytlig gest.

Flykt kallar ju alltid fram förföljare men hade jag stannat upp och vänt mig om hade jag kanske sett att det mest var följare med.
Men en flyende har inte det valet.

Undkommandet hade lyckats väl och till slut fann jag mig även vara kvitt mina jagande, inte bara det som hände i det som var och det som dök upp i det som fanns.
Jag var äntligen för mig själv, men ensam.
Vilse kanske men inte vilsen.
Hade befunnit mig i situationen tidigare.
Fri var jag naturligtvis inte för de skulle alla visa sig om ett tag.
De jagande.

Men just då, precis i det ögonblicket upplevde jag mig lösgjord och avbördad.
Det räckte för mig.

Snart bröts stillheten av knäckta grenar och trampande stövlar.

Men jag hade redan börjat återfärden.
Till det som är och finns.

Jag önskade att jag hade blivit förd bakom det där ljuset. Då kunde jag ha fått syn på den som höll i lampan som bländade.
Men jag levde mest med ryggen åt, i skuggornas värld. Där silhuetterna och formeringarna på grottans vägg knappt höll mig vaken längre.
Drömmen om det verkliga övergick sakta i en svartvit sprattelföreställning utan paus.
Jag lyckade dock smita ut, men djupt präglad och fylld av oförenligheter.

I mörkret famlade jag fram och kring. Nöjd med att slippa förblindad andrahandsinformation.
Steg dock långsamt men framåt.
Efter ett tag hade jag försiktigt beträtt varje tillgänglig yta vid flera tillfällen, kunde terrängen utan och innan och såg hela landskapet framför mig, i mitt inre.
Eller var det det yttre verkliga jag såg?

Strunt samma.
Det var i alla fall min egen bild.

Var tvungen att hela tiden bevisa mig också
Eller motbevisa det andra
Aldrig fick något vara
Bara
Sådär det var
De förstod ju heller aldrig bevis så som de var
Tänkte jag

Sedan ville heller ingen ha bevis
De struntade i vad jag sa och om jag tänkte
Blev helt ignorerad
Bara sådär
De förstod ju definitivt ingenting
Tänkte jag

Bara jag förstod det som skedde
Tänkte jag
Helt oförskylld naken
Om det räckte
Men jag hade vid intresse
Bara så där
Bevis

Bara bevis

Runt om
Allt
Som fanns
Fanns
Runt om
 
Mig

Mitt runt om
Mitt allt
Som fanns
Jag hade
Runt om

Mig

Annat
Ej fanns
För
Runt om.
Fanns allt

Allt hände och skedde kunde man säga, och med sin egen list och logik.
Det kan nog verifieras, är jag säker på.
Men vad av allt detta var beslut, speciellt mina, funderade jag kanske inte så mycket på, men ibland i alla fall.

Fanns det några beslut egentligen eller var det bara övertygat beredda yttranden i en slags efterhandskonstruktion som baklänges försökte tillförsäkra och beskriva världen i detta fall som beslutad och klubbad, och för expediering.
Det vet inte jag och det lät lite för krångligt.
För allt som ägde rum och tilldrog sig hade givetvis hänt och begivit sig, vid ett senare tillfälle beskrivet i alla fall.
Men naturligtvis inte korrekt redogjort om det var en mänsklig hjärna.
Det var ju klart.

Ok.
Allt hände och skedde.
Men jag stod där då fumlandes ensam.
För att besluta om fortsättningen.

Diset tjocknade till och vällde långsamt in över mig
Det gjorde inget
Befann mig själv i ett dåsigt smådimmigt tillstånd
Kunde inte skilja detta från foggen utifrån

Jag noterade slött i alla fall att dimman inte var döljande utan mer av det framlockande slaget. Det som fanns runt om och inom lockades och bjöds att komma närmare utan att riskera att bli upptäckt.

Jag var natuligtvis fullständigt utelämnad och oförmögen till försvar
Men det spelade nu ingen roll längre
Dom lekarna var överspelade

Ja, där befann jag mig
Och väntade

Visst visste jag det
Men först vid slutet konstaterade jag
Och det var alltid för sent
Allt skulle stoppat vid att jag visste

Men så är det oftast nästan alltid
Den spröda kunskapen faller till föga
Raseras
För det andra
Som driver på
Som styr
Oavsett

Men visst visste jag

Hur jag än bar mig åt så kom jag inte in igen
Portarna var stängda
Dörrarna förbommade
Grindarna taggtrådsförsedda
Öppningarna igensatta

Jag drällde kring
Drevs fram i isolerad tomhet
I obyggdens kloak
Utslängd
I förvisning
Utvisad
Till exil

Till och med där var jag oinbjuden
Inte ens plats för mig att vara främling existerade längre
Jag upphörde långsamt
Försvann
Från allt