Plötsligt var jag helt själv, noterade jag
Inget förföljde eller var mig i hasorna, till och med ingen
Till och med ingen
Det var som om jag befann mig på en helt annan plats, som om det inte fanns, det som alltid brukade vara
Det var inte helt tomt som det var då jag bara hade lyckats slinka undan för en stund, lurat bort mina fantomer. Nej, inte så tomt eller kanske snarare öde
Denna gång var jag visserligen helt själv men kände mig inte ensam.
Inte alls ensam
Marken verkade ovanligt stabil, men jag hade svårt att hålla min balans.
De reflexmässiga pareringarna som kroppen tillägnat sig gjorde här ingen nytta och fann inget gehör
De störde bara min gång
Men jag fortsatte
Terrängen var ömsom trädbeklätt eller öppen, platt eller backig. Stigen var också ibland väldigt smal eller tämligen bred som en väg och grenades här och var i alla riktningar
Det verkade inte spela någon större roll vilken förgrening jag valde
Jag skulle komma fram dit jag skulle
Helt själv men inte ensam