Strax efter uppkomsten men innan rörelsens inträde. Då alla premisserna uppenbarades och alla riktningar ännu öppna.
Där befann jag mig.
Uppfattade aldrig det möjliga eller förutsättningarna.
Nosade mig försiktigt fram för något återsken förekom knappt men måste ändå hinna nå porten.
Inget hände. Tiden höll på att ta slut.
Men det fanns en existens som upprätthöll stunden.
Djupt ner muttrandes och lallandes för sig själv gjorde sig existensen sig inga bekymmer, helt nöjd med sitt fortvarande.
Att kallelsen skulle åtlydas var det ingen tvekan om, om den kom.
Den väntade, men det hände ingenting, först.
Därefter knackade det på porten.