Kategori: Opublicerat

Jag log

Morgon hade ännu inte vaknat
Den djupa nattens kulmen var visserligen passerad men hade dock en viktig uppgift kvar
Trots den nu bara knappt glödande elden – kändes värmen
Kroppen dock smått nattligt nedkyld men jag frös inte
Jag satte mig upp mot trädstammen och tog in denna vargatimme med alla mina sinnen
Dödens timme, hade någon sagt
Men närmare livet hade jag kanske aldrig varit
Runt om var visserligen allt sig likt – det lurade på som vanligt
Det annorlunda var någonting i mig
En tanke, en riktning …
Jag log för mig själv

Mina steg

Var tvungen att ta mig ut
För att kunna vara
Här inne
Också

Ljusets väg, från solen och de andra stjärnorna, genom rymden och atmosfären ända fram till mig, var ju rak men inte så enkel
Rak var väl att ta i
Strålarna böjer ju av vid gravitationsfält
Så det man kunde skönja i tillvaron var inte beläget där det borde vara ur ett rakhetsperspektiv
Eller var det rakheten som inte riktigt hade landat i detta fortfarande unga universum. Gravitationsfälten var också ofta belägna där man inte tyckte de borde vara
Vad beträffar ”enkelheten” går det ju att konstatera att konkurrerande ljus ofta misstas för det från solen –  den moderna tillvaron fylls av sådant – och för att inte tala om alla snedvridna prismor och linser som förvränger och ändrar strålarnas karaktär

För ett tag sedan innan jag hade bestämt mig för att ta mig ut så hade jag föreställt mig att det där ute inte var kopplat till det här inne på annat sätt än att det där ute förstörde eller i bästa fall la en mörk sordin över allt – här inne – om jag tog mig ut. Som om att det fanns en orubblig makt – där ute
Därför var jag sällan där

Jag läste en artikel om att man hade funnit, visserligen på kvantnivå – men det var bättre än ingen nivå alls – att två partiklar kunde påverka varandra oberoende av avståndet mellan sig – som ett par tvillingsjälar. Kanske det berodde på observations- eller annat slags mätfel eller till och med tankefel. Ingen  kunde förklara hur det fungerade i alla fall, men så är det ofta. Oftare än man tror. Den förklaringsbara världen har sin charm och nytta – men jag anade andra
Jag tänkte i alla fall att om jag vore en sådan där kvantpartikel och lät min tvillingsjäl stanna här inne så fanns det ju något här inne som inte skulle bli totalkontrollerad av makten där ute. Stegen jag tog där ute skulle då följas av steg här inne
Men mina steg

Så jag begav mig ut

Det som gick att förbereda

Vet inte vad som fick mig att vända mig om men innan jag blev medveten om det så stod jag med svärdet draget i position att parera varje hugg mot kroppen. Reflexen hade varit dyr att förvärva vilket ärren på ryggen ,speciellt det från höger axel snett tvärsöver ryggen till vänster skinka, vittnade om.
Denna manöver vid detta tillfälle blev som ett kvitto på eller ett gesällprov i något jag inte tyckte någon borde behöva ha i sin beteendereppertoar. Världen var nu inte sådan eftersom jag stod där aningen stolt men framförallt beredd men aningen oroad. En svajande lykta närmade sig och jag skönjde ett trött ansikte strax bakom.
– Vem där, viskade en hest ansatt röst.
Jag sänkte svärdet, lugnad, och svarade med klar stämma men lika viskande vem jag var.
– Åhå, är du redan här. Vi väntade dig hit först i morgon bitti. Det var inte menat att skrämma dig men vi har haft en del problem med lösstrykare. Någon har till och med ertappats som fripassagerare. Ja, rovfiskarna utanför yttre reven har blivit bortskämda på människokött, he he. Nåväl, jag ska inte störa dig i dina göromål längre och jag själv ska förbereda de sista nattliga hamngöromålen innan dagen bräcker och dagslarmet tar vid, viskade mannen med lyktan och avlägsnade sig. Ljuset svajade till en sista gång innan den upplöstes av nattmörkret.
Jag väntade några minuter och återfick det nattliga seendet. Bestämde mig därefter för att redan nu sätta igång förberedelserna för avfärden. Det som nu gick att förbereda i mörker.

Annat skäl

-Döden hade förekommit mig, tänkte jag

Kanterna var något nedrasade
Men det gjorde inget nu
Snart var allt ändå igenfyllt
Men dock inte än
Jag vände blicken nedåt

Tårarna tog sin rättmätiga plats denna gång
Såg till slut inget alls
Jag lät dem falla
Skingras och upplösas
På sin färd ner i mörkret

Allt blev fullständigt stilla
Inget gick att uppfatta
-Var det så det var, tänkte jag
Slutet och evigheten
Fast det var ju inte mig det gällde denna gång
Eller?

Plötsligt drogs ridåerna bort
Och maskerna
Försvann kvickt
Föreställning var över
Och dess lögner uppenbarades

Men strax fanns inte ens dessa kvar
Jag blev rädd

Återhållet kröp den fram
Och försvarslös blev hela jag
Omfamnad av sorgen
Över allt som missats eller aldrig blivit av
Och all längtan som aldrig fått sin plats

Uppfylld men förstelnad fann jag mig ändå
Min sihuett och reflektion var nu åter skönjbara
Långsamt vände jag mig om
Såg min kropp i profil
Och sen inte alls

Försiktigt men bestämt gick jag därifrån
Fortfarande tårögd
Fast av annat skäl

-Nu skulle livet få komma före, tänkte jag

Förbannade fågeln

Jag förbannade den fågel som glatt kvittrade 
Och väckte mig ur min självömkan 
I min bivack

Ville vara kvar 
Tycka synd om mig 
Se över mina sår 
Omformulera 
Omreglera det nödvändiga
Och rensa bilden av världen 
Av det som inte blev sant 
Ytterligare sanningsgöra hypoteserna
De gamla hypoteserna

Såg mig nästan ytterligare fast 
I virveln 
I nätet som spunnits enbart för mig

Om det inte hade varit för den förbannade fågeln

Full av allt

Nästan full av
Liv
Lust
Längtan och närhet

Men mitt sänke drog mig ner

Djupt

Bort ifrån den kontakt
Jag behövde
Som livet behövde

I alla fall mitt

Min rädsla blev överkomlig
Men sänkets fundament greppade
Outrett
Nästan helt tag i min
Enda boj

Den enda boj jag kunde greppa
Full av allt