Ord
Jag hade aldrig några drömmar om den världen
Visst hade jag massor av drömmar, men inte om den världen
Mina var egentligen omöjliga i den världen, eller inte, om man ser det så
Jag växte upp bakom staketen med syner från ett avlägset krig
Drömde om något annat, men inte om den världen
Jag fann mig sen i den världen
Utan drömmar
Nej
Med omöjliga drömmar
I den världen
Väcktes brutalt varje morgon
Försvarslös
Uppsliten från min nattliga konvalescens
Det satt fortfarande i min kropp, mitt nervsystem, ständigt projicerande förebud
En reflex från en svunnen tid
Låg kvar ett tag, med en fullständigt klarvakens oro men långt ifrån något sans
Klev upp och fram till pianot och spelade något
Som en reflex
Men om en dröm om sen
Jag hade aldrig befunnit mig där ute
Jo, kanske en gång för ett tag sedan
Men det var kanske aldrig meningen heller att jag skulle få återkomma
Förutsättningarna för det verkade vara desamma, men det tedde sig främmande ändå
Brutalt annorlunda
Kände mig på något sätt förvisad, deporterad
Kanske av mig själv
Hade varit lättare om det vart av någon annan
Visst ville jag, men kanske mer behövde
Det började ta slut här inne
Det fanns snart inget kvar
Snart inget kvar som kunde ta sig ut
Om du inte vet vad jag är rädd för
Så vet du inget om mig
Om du inte vet vad jag tycker är pinsamt eller skäms över
Så vet du inget om mig
Om du inte vet vad jag behöver eller längtar efter
Så vet du inget om mig
Visst, du kan se allt annat
Men du vet inget om mig
Det var aldrig livet det gällde
I alla fall inte mitt
Undanskuffad, gömd som jag var
Men det var min livskraft som närapå förgjordes
Djupt nere i grottorna gömde jag mig
Gyckelspel var inte för mig
Det kniviga var inte att allting hände samtidigt eller att jag la märke till inte bara det jag såg och uppmärksammade utan även allt det andra också
Det bekymmersamma var att inte rasa ner längs med husfasaderna från det slakt uppspända repet mellan taknockarna medan vinden i utstuderad allians med regnet fränt ansatte
Jag hade glömt allt
Glömt allt jag kommit hit för
Här, en färdigtrampad stig framför mig
Nednött, djupt ner i mark
Hade glömt allt som var
Det enda jag kom ihåg var att jag någonstans mindes
Ett någonstans
Men mitt tramp ledde mig hit
Till labyrintens bott
Mina fötter når ej dit
Mina ögon ser ej dit
Men jag hör vågors brus
Om jag blundar
Avlägset borta skvalpar minnen upp på stranden
Djupt under ytan skimrar en verklighet för en seende
Sjöfolk vädrar storm, revar segel, ankrar redigt
Stormfågeln skådar längtande det annalkande
Snart krossas minnen mot klipporna
Smulas sönder
Tätt över sjön nalkas dimman
Jag mindes att jag glömt allt
– Nu är det din tur!
Nyvaken och rädd fann jag mig, och på obeträtt territorium utslängd
Jag rörde inte en min men avslöjade ändå allt som vanligt
Kroppen lika tafatt och tanken, ja tanken var naturligtvis översvämmad från alla håll
Och min enda boj hade snart spelat ut sin roll
Jag ville ju bara ut och göra ingenting
Se mig omkring, flanera runt och så
Inte ha något uppdrag eller en mission att utföra
Slippa allt sånt för ett tag
Skulle det behöva bli så förbannat märkligt
Tydligen!
Utställd som inför försäljning paraderade jag fram till scenkanten
De noterade i sina block varje rörelse eller snarare varje frånvaro av rätta knyckningar i mina leder
Jag hann stå där en stund och se mina dömare innan jag blev bortvisad från scenen
Kände inte igen någon av dem
Ja, kanske det var min tur
Gravitationsfältet – rummet i sig – hade fluktuerat slumpmässigt, länge
Tillvaron gick då inte längre att förutsäga och var den befann sig nästa dag visste ingen och heller inte vilka förhållanden som rådde mellan krafterna
Livets fas var kanske snart över
Om detta fortsatte
Biologiska kroppar och deras utveckling och anpassning kräver en slags lång långsiktig stabilitet, för deras jobb är att relatera till världen – rummet – läsa av den, förflytta sig i den, reagera och agera i den. En sådan anpassning kräver att vissa parametrar är konstanta
Någon avart till liv, konstigt nog, eller några individer inom populationen i denna avart försökte att tänka sig bort från rummet och låtsas om som om den inte var viktig , några andra till och med hyste en uppfattning om att rummet bara var en illusion
Det kanske den var då
Men det var inte livets uppfattning
Den var bekymrad
Dimman var mer min vän, än inte
Ett tag
Fast det var inte dimmans fel, till slut
Jag slank än hit och än dit in i foggen, simpelt och elegant, vid minsta gest
Dunstväck innan ögonblicken ens han uppstå
Den blev först min asyl, med tiden inte bara mitt häkte utan arrest också
Fann ett här, där, men utan vy
Småningom, så glesnade dimman mer och oftare och ibland så kvickt att allt omkring nästan blev ertappat avslöjat
Likaså min nyfikenhet och plötsliga iver
De kunde inte döljas längre
Men var fanns nyckeln ut, undrade jag