tillvarons utkant

Visste inte om det var den som höll i lycktan, i vars skens ytterområden jag stapplade fram i, eller om det var förföljarna, ansättandes mig till rörelse, som bekymrade mig mest

Visserligen fanns här heller inget att hämta
Men jag mindes nästan inget annat
Så den längtan sinade
Eller snarare stängdes inne
Mållös och snart helt onåbar

Dunklet svepte in i mitt sinnes djup
Förljög snart den sista spillran

Ändock fanns mitt bekymmer kvar
Kanske min totala ödeläggelse 
Eller mitt sista strå
Jag rörde ju mig fortfarande 
Fast i avkroken
Förvisso frampiskad men dold 
Av det skumma rasket
I tillvarons utkant

Aldrig chansen

 

Det gick att förstå och förklara
Men inte att hantera
I realiteten

Verkligheten betedde sig så förvirrat
I detta fanns ingen logik
Jo det fanns det så klart
Och som jag kunde förstå och förklara
Men inte inse
Jo, det kunde jag väl men vågade knappt vilja det

Det uppenbara döljer sig lätt i det sedda
Det insedda får aldrig chansen

Ballong med snöre

Mina drömmar var som heliumballonger utan snöre

Visserligen gick de att hålla med en hand, en i taget, men gick aldrig att knyta an och förankra på samma sätt som kunde göras med ballonger med snöre
Dessa kunde man snöra på sig och samtidigt ha båda händer fria för andra göromål

Ofta gick jag omkring med båda händerna försiktigt runt om min heliumballong
Försiktigt, jävligt försiktigt
Rädd för att den skulle fly iväg men samtidigt lika rädd för att klämma sönder den

Men lika ofta och allt oftare tillbringade jag tiden helt utan ballonger
Och fullständigt drömlös

Det nödvändiga fanns inte, det viktiga upphörde helt

Det jag beövde var

En ballong med snöre

Behövde de där

Jag behövde de där tidiga mornarna, strax innan det runt om hunnit bli sett och hört
Då allt låg öppet och framme och det mesta var möjligt, visserligen dolt eller snarare skyddat av en slags höljande dimma men där kontakten med världen fortfarande var sann och djup

Jag försökte alltid förlänga denna närvaro och varande så långt det gick innan jag till slut skulle bli bryskt utkommenderad
Jag ville ju få en än större vy av det som skulle kunna vara
Det som skulle kunna vara på mer riktigt
På ett ärligt sätt
Och jag ville försöka få med mig något av detta, dolt undan från andras stirranden och förnekanden, till senare, för tröst efter dagens tillknycklanden och sår
Det gick sällan men ibland

Jag började samla ihop dessa något djupt, djupt inne i det mörka 
Det blev långsamt allt mer och mer
Konturen av något, något annat började skönjas

Jag behövde de där tidiga mornarna

Allt för länge

Helt på det klara med hur elementarpartiklar hängde ihop och ordnade sin värld 
Hur det lite större månglade ihop sig i tillsynes oändliga symbioser och relationer 
Hur hela sammansättningen frammanade nuet till även ett då och ett sedan
Men fångad i illusionen om tid  
Och en delikat och spröd väv 
I försök till reflektion

Då 
Nu
Sedan

Jag satt stilla och funderade
Men kanske allt för stilla
Allt för länge

Inte ensam

Plötsligt var jag helt själv, noterade jag
Inget förföljde eller var mig i hasorna, till och med ingen
Till och med ingen
Det var som om jag befann mig på en helt annan plats, som om det inte fanns, det som alltid brukade vara
Det var inte helt tomt som det var då jag bara hade lyckats slinka undan för en stund, lurat bort mina fantomer. Nej, inte så tomt eller kanske snarare öde
Denna gång var jag visserligen helt själv men kände mig inte ensam. 
Inte alls ensam Fortsätt läsa ”Inte ensam”

Går bara dit

Jag litar inte på något
Mina sinnen försöker delge
Inte på något
Som företer sig i mitt huvud

Det mesta förblir avbilder av forna landskap
Stelnade avgjutningar av passerade episoder
Förlegade kopior av missvisande tolkningar
Det verkliga är i bästa fall en illusion
Om det ens existerar

Det enda bevis på någots existens är min kropp
Mina armar, händer, bål, ben, fötter
Dess konstruktion utmejslad under årmiljoner
Perfekt anpassad för det den behöver göra
Förbindelserna ut ur illusionen är dock kidnappad
Ut till det verkliga
Om det ens existerar

Jag litar inte på något
Inte på något

Jag går bara dit
Dit mina ben och fötter beger sig

Nytt partitur

Plötsligt brast det
Fullständigt

Balansen rubbades totalt
Var tvungen att hejda mig
Såg och hörde alla de andra fortsätta
Detta hände andra dagen i rad
Hade aldrig hänt tidigare, bara när jag valt det själv

Inget är ju starkare än sin svagaste punkt, säger klyschan
Och ja, ja, visst hade jag kunnat förutse detta, så som jag höll på
Spännt hade det ju varit hela tiden
Och jag hade pressat det till max
Nog om det

Fick starta om allt från början
Inte bara spänna om mina lyror på nytt
Utan utveckla förfaringssättet och trakteringen
Och med nytt partitur