Etikett: Bara Tankar II

Så länge dagen balanserades av natten fanns det hopp 
Naturen hade sin gång 
Sin lust
Sitt liv  
Evigt, kanske
Kontraster och differenser
Likheter och similariteter 
Omvartannat I en nyansfull
Lågande omfamning

Det gråa ändade till slut allt
Dagen tänjdes
Ljuset bleknade
Natten doldes 
Och mörker drog in 
Drev in hela sin fordran 
Skuggan upphörde 
Allt löstes upp
Droppandes sakta ner
På den döende marken

Men i sitt fördolda
Längtade ännu natten

Hade behövt något beständigt att hålla i eller i alla fall för att försöka kunna förhålla mig till
Visste att jag inte kunde skaffa mig det där inne
Men det fanns ingen annan plats än där inne
Där ute var inte ens inritad på kartan

Jag skapade dock en massa fantasiute för de borde ju finnas, måste ju finnas, tänkte jag eller önskade
Men de existerade bara för mig
Om de ens kunde sägas existera
Delade dem ju aldrig med någon
De förblev sköra chimärer

—

Dörrarna var förvirrande lika
Inte riktigt som jag fantiserat om
Men jag öppnade dem en efter en efter en tills …

Säcken var egentligen ganska tung.
Hade blivit det mer och mer.
Det skulle bli lättare efter krönet hade de sagt.
Jag tror de ljög.
Eller inte ljög, utan hade själva ingen aning, kanske.
Jag hade vant mig vid vikten, det var mer omfånget som var besvärande.
Förresten såg jag aldrig något krön.
Det var bara stadigt uppåt längs meandrande stigar men ibland spikraka branter.

Hur mycket uppåt finns det egentligen?
Blev en alltmer relevant fråga för mig.
Jag funderade på om detta ord ”uppåt” och även alla meningar jag hörde utgjorde beskrivningar av världen som var menat att fånga in och styra mina ansträngningar, åt ett håll.
Men missvisade mig totalt.
Visst bekräftades uppåts verklighet av det offantliga berg jag bevisligen befann mig på och säkerligen fanns det där krönet.
Men var det det enda håll att gå?
Neråt, eller tillbaka som de kallade det, ditåt och ditåt fanns också vad jag förstod.
Men jag följde och såg bara det som var sagt och beskrivet, inte det som fanns.

Jag ställde ner säcken och satte mig ner vid sidan om stigen så att alla andra kunde passera.
En del blängde på mig.
Andra glodde.

Jag  erkände allt
Allt jag tänkte jag var skyldig till
Till och med det jag inte kunde tänka mig

Fast

Soldaten, kuggen, marionetten 
Till och med medarbetaren
Fångade i sina små rymmen
Snärjda till kropp och sinne
Med allt bestämt
Lika fast

Långt därifrån och ovanför
Eller runt om
Ibland full, ibland inte
Ständigt vänd mot sin imperator
Likt en betjänt långsamt och underdånigt avlägsnandes sig
Fast den dagen full
Belysandes mig
Där jag satt
Fast i
Min
Dom

Om jag vred mig om en aning så kunde jag se många fler håll att gå åt
Gjorde inte så ofta det
Hade jag vridit mig ännu mer och runt om hade jag sett alla möjliga håll att gå åt
Till och med alla omöjliga håll

Min vy var vanemässigt begränsad men inte av det mina ögon var fixerade på eller den speciella riktningen utan av den fruktan i det jag befarade skulle hända om jag släppte det med blicken.  Rädd för att inte ha något att ankra min blick i och tappa balansen innan jag bestämt nytt håll
Och då var det inte bra med många håll
Jag var inte medveten om allt detta och min trygghet låg fast instängd i och bestämdes av det redan kända

Fick då heller aldrig chansen att upptäcka de håll som sällan kunde synas vid ensidig uppmärksamhet. Dessa var kanske inte regelrätta håll utan mer perspektiv, aspekter men allra viktigast, grundade i andra motiv

Klart att jag blev förvånad då mitt huvud allt oftare började vridas fram och tillbaka vid tillfällen och innan jag ens var medveten om det och kunde göra något åt det
Jag fick syn på allt möjligt och märkligt och nytt
En del slog klang i djupa stråk annat väckte annat, mycket var obegripligt

Jag fann mig till slut vrida mig fullständigt om
Helt om
Och mer därtill.
Tiil slut såg jag tusen vägar men märkligt nog kanske bara ett håll

En kropp vill jag åt Så klart Även närheten också Naturligtvis, så klart Världen skulle vridas Otvivelaktigt Skrämd och skakad Men längtandes Efter en kropp Att otvivelaktigt Trängta efter Kanske just din Jag jagade vidare

Det inre hotet förbyttes snabbt till ett yttre
En lättnad for genom min kropp
Hoten utifrån var alltid lätta att värja sig emot
Var i princip mästerlig på att hantera dem oavsett hur de såg ut

Var inte säker på vad mina sinnen hade uppfattat denna gång
Men de var duktigt inställda på att scanna av och notera varje tänkbar fara
Det kanske var just det – tänkbar – av mig, mitt forna jag – som det inre beblandades med det yttre och de riktiga hoten förblev dolda

Dimman kändes trygggt behaglig denna gång
Som ett mjukt dunbolster att luta sig mot
Ville att det skulle vara för en än längre stund denna gång 
Ville slippa bli överöst av allt det där som alltid öser över mig

Men kände det bleka ljusets kraft alltför väl
Den gav ingen pardon
Visserligen kunde jag skapa skenmörker för en stund
Men jag hade inte den tiden nu

Stilla föstes dimman bort och jag blev fullständigt synlig och blottad
Men ännu inte för världen
Den hade ännu inte skapats
Jag hade några ögonblick på mig

Jag var alltid duktigt beredd när det gällde det snabba och akuta, men aldrig på det långsamma och vardagliga
I min ständiga beredskap existerade inte en vanlig dag, med alla de andra
Mitt rappa sinne var totalt inställd på oberäkneliga faror och hot, ju
Från utsidan

Det långsamma fångade dock in mig
Emellanåt
Upptäckte vid ett sådant tillfälle att det mesta jag vaktade på och försökte undvika kom från insidan
De lurades bara att ockupera formerna där ute och orättvist dölja dessas egenheter

Sömnlösa nätter blev mardrömsfyllda nätter
Det långsamma blev det akuta, det snabba blev det stilla

Och världen vred sig